Jag är sugen på att äta cookie dough. Tänk om jag hade bott i New York, då hade jag kunna gå ut och köpa det nu. Här finns det bara i Ben & Jerrys.

Onsdag kväll…

Det brukade vara min bästa kväll i veckan att gå ut på. Onsdag och lördag gick jag ut och på fredagkvällar brukade jag och min kära syster hänga och smutta rödvin till något som säkerligen innehöll ost eller vitlök eller både och.

Under hösten har det blivit dåligt med onsdagsfester förutom några Riche-besök, gratismingel och Tranan. Vad har hänt? Det logiska svaret skulle vara att jag har skaffat mig, som det så fint heter, en pojkvän. Dock är inte han på något sätt en person som skulle missunna mig dessa onsdagkvällar på galej. Snarare tvärtom. Nu har dessutom syrran börjat ett ”riktigt” jobb så hon måste vara utsövd på torsdagsmorgnarna. Och jag, jag tycker inte att det är lika kul att vara ute varje onsdag och lördag längre. Det är ju alltid samma sak.

Fenomenet att jag inte är lika flitig gäst i Stockholms krogvimmel brukar gå i cykler. Under en period är jag ute ständigt och jämt och kan inte föreställa mig något roligare. Sedan följs det av en period av viss tristess att inget nytt händer då jag är hemma mer. Efter det blir jag utråkad på att vara hemma så jag börjar gå ut en massa igen.

Denna höst och vinter går jag bara ut om det verkligen känns kul. Det brukar i och för sig hända i princip en gång i veckan ändå. Det krävs rätt personer, rätt humör och rätt ställe för att jag ska kavla upp ärmarna, ta på mig ankelbootsen med klackar och använda mycket svart kajal nuförtiden. Men då är det oftast värt det.

Lägenhet: gör dig redo för att fyllas av ljus med juldoft! Det blir årets julpynt – det som lockar luktsinnet. Garntomtar gör sig icke besvär.

N ringde och frågade om jag kunde tänka mig att åka med till Ikea Kungens kurva efter jobbet idag eftersom kök ska inhandlas. Jag svarade lite svävande att det kanske inte var omöjligt. Sedan sa han att han hade en check på 500 kronor på Ikea sedan garderobsköpet som man kunde få köpa smågrejer för. Då blev jag helt plötsligt mer intresserad. Nu snurrar tankarna kring servetter, stora fat, tidiningskorgar, juldoftande värmeljus och tjusigt julpynt.

Tänkte införskaffa tio likadana klockor och sätta på vardagsrumsväggen och låta varje klocka visa en tidszon, sådär som man kan se på hotell ibland. Visst låter det smakfullt? Jag kanske kan skriva ut små lappar där jag skriver t ex Hongkong och Moskva som jag kan sätta fast med häftmassa under varje klocka?

Det sista var ett skämt.

Dagens fundera-över-mord-och-vad-man-kan-köpa-på-Ikea-soundtrack är Wild Birds med det alldeles för ouppmärksammade bandet Bigbang.

Som jag skrev i förra inlägget känns det ångestladdat att tvingas bo hemma hos mig i en vecka på grund av renoveringen. Att någon blivit sexmördad i 71:an, ungefär 25 meter ifrån mitt hus och legat i sitt studentrum och börjat lukta gör ju inte direkt att det känns mer lockande att flytta dit igen.

Min skräck för ryssar och den ryska maffian är kanske inte helt obefogad?

Nu är det bestämt. Renoveringen sätter igång på måndag. Då ska det arbetas för fullt och både köket som ska flyttas samt ombyggnaden av badrummet kommer att ske samtidigt. Detta innebär att vi måste flytta hem till mig under åtminstone en vecka eftersom det inte kommer att vara möjligt att vistas här under tiden (om man nu inte tycker att det är lugnt att sitta i byggdamm och äta hamburgare och kissa i en petflaska). Att flytta hem till mig känns som att få en full hink med iskall ångest över huvudet. Jag har inte spenderat mer än några timmar där sedan i juli. Det där rummet med tillhörande korridor representerar så mycket mer än vad jag tänker delge på denna blogg, men kontentan är att det känns mer än jobbigt att tvingas vara där nu.

Det gäller visserligen bara en vecka så jag ska väl egentligen bara ta mig i kragen men det är inte så lätt alla gånger. Jag ska försöka tänka två eller tre veckor fram i tiden istället då jag kommer att kunna laga mat i ett splitternytt kök med underbar röd italiensk mosaik, skära grönsaker på en lyxig svart granitskiva, diska i den rostfria aluminiumdiskmaskinen som ska matchas med spisen och nya micron, kissa på en designertoalett, bada i ett extremt coolt designerbadkar, gå på varmt lyxigt kakelgolv och helt plötsligt befinna mig i en två istället för en etta.

Jag ska uppenbarligen hålla god min för det känns som om resultatet kommer att väga upp för veckan av ångest.

Jag har alltid trott att jag har haft grava identitetsproblem. Alla andra verkade ordna sig i sin fålla sedan många år tillbaka. Jag syftar på följande grupperingar:

De som lyssnade E-type 1996 gör detsamma 2006 och bor i radhus med tre ungar med olika fäder, shoppar postorder, bär på 15 kg övervikt och reser till Ullared två gånger per år. Sedan gnäller de över för lite pengar när den största delen av lönen går till avbetalning på LCD-tv, limpor med Blend mentol och hämtmat från valfritt transfettsmatställe.

De som under tonåren var missförstådda poeter/musiker/konstnärer som gick klädda i svart återfinns i ungefär samma mundering med skillanden att de ofta har fastnat med den svarta klädstilen à la 1998 istället för att uppdatera den. De arbetar med något de hatar och tycker synd om sig själva för att de aldrig fick chansen att lyckas genom sin oerhörda talang. De hatar idol, verkar om natten och har inte sällan en mycket osund relation till alkohol.

Sedan finns det de som hade det väl förspänt redan från början och tvingades in på handels eller juristlinjen av sina framgångsrika men känslokalla fäder. Dessa välstärkta skjortmänniskor med diskret foundation och sedelklämma från Georg Jensen drillas in i investmentvärlden och hånar magkatarr och icke-svensk-klingande efternamn med sina likasinnande över skumpa på V.

Slutligen finner man de som under skoltiden var kvicka i svenska och inkasserade höga betyg på sina uppsatser och slående ledare i skoltidningen. Dessa växte upp till Acneklädda electroblekansikten och fäktas ofta med värjor av ord och ironi bottnad i förra decenniet. De brukar av elaka tungor kallas för mediefolket och återfinns oftast ensamma i Lilla baren på Riche där de klunkar Roséspritzers med sina vänner vid skivspelaren.

Kanske finns det fler grupperingar. Kanske inte. Det enda gemensamma draget dessa grupper har är deras förkärlek till att baktala folk från andra grupper. Det får kanske dessa människor att känna sig bättre.

Och jag tror inte längre att jag lider av personlighetsklyvning. Jag bara utnyttjar de bästa av alla världar för min egen vinning skull. Jag är en social kamelont.

Jag har lust att fixa ett ordentligt glöggparty på första eller andra advent. Det skulle vara mysigt att bjuda in alla kompisar på glögg, pepparkakor, diverse julsnittar (jag älskar att uppfinna snittar) och lussekatter. Då skulle man kunna julpynta sådär minimalistiskt och smakfullt, tända en massa ljus och ge vänner som aldrig träffat varandra tidigare en chans att mötas. Problemet är den här totalrenoveringen av lägenheten. Det känns inte alls lika stämningsfullt att dricka glögg i byggdamm och bråte med tio polacker med en urkopplad toalett och avsaknad av spis. Men om de arbetar snabbt kanske det hinner bli en glöggtillställning trots allt.

Söndag.

Dagen efter en överförfriskad lördagkväll där ledorden var sangria, tjejer, musik och sanning eller konsekvens. Kul hade vi i alla fall. Och Mia var ursnygg i min outfit som jag själv för tillfället har vuxit ur. Inte på längden då. Tyvärr.

Idag försökte jag plocka på mig flickvänspoäng genom att steka en enorm mängd pannkakor till min hungriga kille. De första misslyckades men sedan blev det en hög med frasiga, supertunna pannkakor som åts med god aptit.