Helgen var regnig vilket ledde till alldeles för mycket inomhusaktiviteter. Inomhusaktiviteter i min värld är inte kortspel eller sånglekar utan snarare tv-tittande och muffinsätande. Detta självdestruktiva beteende lyckades dock brytas under lördagkvällen då Mia kom hit och ansåg att lägenheten behövdes städas vilket hon alltså gjorde. Jag häpnade men tackade. Niklas lagade sin underbara parmesanpasta och sedan dök även Jonn upp och det blev några glas vin och Super Mario 1. Sedan drog vi oss bort till gamla Debaser och kollade Lost Patrol. Vi imponerades inte totalt. Natten slutade med mig, Niklas, burgare, coca cola och en alldeles för lång feministisk diskussion. Jag somnade vid fem och vaknade alltför många timmar senare. Mia fixade underbar söndagmiddag hemma hos henne med mungbönsbiffar, sötpotatis och tomatsås med muskot. Lovely! Nu: ny vecka, nya tag och en enorm lägenhetsrenovering som närmare sig med stormsteg…

Niklas ska laga sin supergoda sparris och parmesanpastasås till mig och Mia ikväll. Sedan blir det lite förfest i regnet innan vi beger oss till Debaser och förhoppningsvis har en rolig kväll med lite bra band, schysst musik och glada vänner!

Fredagkvällen började med en fika vid Östermalmstorg med systrarna och Hen. Sedan gick jag, Mia och Hen till Systembolaget och investerade i rödvin efter att vi hade övertalat Mia om att inte köpa glögg. Sedan bar det av hit till Skanstull där vi gick inom McDonald´s för att köpa på oss burgare. Hen lyckades att bli högt och ljudligt utskälld av en dam som ansåg att Hen hade trängt sig. Det var sjukt komiskt, speciellt när damen frågade med drypande sarkasm om Hen var en sådan person som inte följde regler utan skaffade sina egna och Hen svarade med ett obehagligt hånleende att det var precis så det var.

Väl hemma blev det käk och rödvin och lite senare även Idol. När Hen drog vid halv elva fortsatte Mia och jag kvällen med att lyssna på en vaninnig mix av låtar. Man kan sammanfatta discot som tidig Madonna möter 90-tals Dinosaur Jr och Hole vilket spetsas med lika delar Bowie och Beatles och avslutas av Mia på Flamencogitarr spelandes en Sevillanas som hon själv hittar på texten till medan jag dansar den första och andra Sevillanan. Ett riktigt konststycke med andra ord. Efter en noggrann planering av hur Mia lättats skulle kunna råna Tullfritts gatukök på vägen hem och under tiden ta en ”väntkorv” så var det dags för henne att bege sig hem. Då hade klockan råkat bli halv tre på natten och det blev dags att krypa till kojs.

Prostitution är världens äldsta yrke.
Att bli prostituerad är ett fritt val.
Prostitution borde legaliseras för att minska övergrepp och ge säkerhet åt de prostituerade.

Dessa påståenden är vanligt förekommande, framför allt hos män man talar med eller vars insändare man läser på debattsidor. Dessa påståenden är inte bara sjuka och äckliga de är också helt felaktiga vilket jag har för avsikt att argumentera för i detta inlägg.

Den forskning som gjorts om prostitution runt om i världen kännetecknas av kvalitativa djupintervjuer samt antropologiska ansatser. Detta innebär att forskare har följt ett antal prostituerade i deras ”arbete” och vardag och utfört strukturerade eller kanske framför allt ostrukturerade (när man låter intervjuobjektet tala fritt kring vissa frågor eller teman) djupintervjuer med de prostituerade.

I minst 99 fall av 100 har dessa flickor/kvinnor blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn och/eller våldtäkter i ung ålder. Forskning inom området sexuella övergrepp på barn stödjer det faktum att dessa flickor växer upp med en snedvriden syn på bekräftelse och sex och lever inte sällan ett sk promiskuöst leverne. Alltså löper dessa flickor mycket större risk att hamna någonstans i sexhandeln (här inkluderas porr, prostitution, utvik av olika slag etc). I princip alla prostituerade delar alltså liknande erfarenheter från sin barndom. Kan vi då säga att prostitution är ett fritt val?

Att legalisera prostitution är nyckeln till att få bort problemen anser många. Jag undrar vilka signaler det sänder ut till ett samhälle? I detta landet är det lagligt att först  lägga 50 kronor på en Big Macmeny, sedan köpa en kvinnokropp och sedan köpa en bussbiljett hem för 20 kronor. Vill vi ha det så i Sverige? Vilken typ av kvinnobild skapas i ett sådant samhälle? Vill vi träffa en man som tidigare köpt prostituerade vilket i mina ögon tyder på ett enormt männskoförakt, i detta fall ett enormt kvinnoförakt och som anser att han äger rätten till att objektifiera en människa på detta vis? Vill vi att våra pojkvänner eller män tycker att det är ok? Hur ska en man som någonsin köpt en prostituerad kunna älska och respektera en annan kvinna?

Vi ska heller inte förglömma att prostitution faktiskt är legaliserat i både Tyskland och Holland, båda välmående välfärdsstater. Detta har lett till vissa problematiska situationer. En kvinna i Tyskland gick på A-kassa och sökte jobb. Efter att ha tackat nej till X antal jobberbjudande ansåg man att kvinnan måste tacka ja till nästkommande erbjudande för att få behålla A-kassan. Arbetet som utlystes var ett helt lagligt jobb på en bordell där de behövde några nya unga kvinnor för heltidsanställning. Skulle denna kvinna tvingas bli prostituerad för att få behålla A-kassan i ett välmående EU-land?

Att prostitution är världens äldsta yrke kan vara det mest idiotiska påståendet någonsin. Har inte världen utvecklats? Vi äter ju inte möglig mat längre. Vi halshugger inte folk offentligt om de har varit otrogna eller snattat i en butik. Vi har uppfunnit elektricitet och en del andra bra saker. Varför vill vi då ha det som förr?

Jag är stolt över att vi i Sverige har en radikalfeministisk prostitutionslagstiftning.

Dagens kalla frostfredagslåt är Untitled#1 med Sigur Ros. Inte alls melankoliskt och nedslående i alla fall…

Vad skulle jag göra utan de personer som finns nära mig? Mina vänner är experter på att antingen ge mig ett gott skratt eller släpa mig ur det mörkaste av mörket. Utan dessa hade min vecka helt klart varit sämre än den varit. Tack för att ni finns, ni vet vilka ni är!

• Långpromenad med terapi, kändisspotting och några goda skratt.
• Telefonsamtal där jag får veta att jag i förhållande till personer på sluten avdelning för personer med psykos, faktiskt är helt normal.
• Parterapi (och då menar jag att jag fick terapi med två personer samtidigt) som gav mig mycket hopp och tillförsikt plus en enorm mängd Ben & Jerrys Halfbaked under de senaste dagarna.
• Telefonsamtal där jag får höra om en väns dröm som innehöll en arg gorilla som jagade honom genom Observatorielunden.
• Erbjudande om bra helgaktiviteter.

Jag känner att New York kallar på mig igen. Det var ett år sedan jag senast kände så starkt att det var till andra sidan Atlanten jag skulle fly. Då lockade visserligen LA lika mycket av olika anledningar. Nu är det bara New York som ropar efter mig. Jag vill bara hoppa på första plan dit med packad väska och förväntasfullt humör. Sen vill jag då ha ett jobb, absolut inte ett skitjobb. Jag vill också ha en schysst lägenhet, gärna en designad loftlägenhet. Jag vill också hänga på coola spelningar varje kväll och riktigt känna NY:s musikliv fylla mig. Då måste jag alltså först fixa tusen olika papper och administrativa prylar, skaffa mig viktiga kontakter som kan ge mig ett bra jobb och slutligen samla ihop några miljoner dollar till penthouset. Kanske dags för en insamlingsgala för Malins framtid? Jag ska direkt ringa TV4 och SVT. Undrar om Hasse Aro har lust att vara programledare?

MTV sänder The Killers-spelningen från Vega, Köpenhamn den 1 november ikväll vid midnatt. Ni som kan hålla ögonen öppna och inte ska ut på dåligheter bör inte missa den! Deras spelning veckan innan i New York ska enligt säkra källor ha varit fantastisk så det finns anledning att tro att den i Köpenhamn var minst lika bra.

Idag mötte jag upp businessystern och den andra systern för lunch på Stureplan. Vi hade inte träffats ordentligt alla tre på länge så vi hann plöja igenom diverse samtalsämnen.

Därefter strosade lillasyster Mia och jag Riddargatan fram för att kika på en organic food store som vi båda tyckte var fantastisk. Vi är båda suckers för konstiga frön från Anderna, sjögräskex och ekologiskt blandad buljong på pulver så det var rena himmelriket för oss. Efter det gick vi stan runt och jag inhandlade inte mindre än tre par skor. Detta berodde på att jag i söndags insåg att mina stövlar med klack som även skulle få fungera som vinterskor både läckte in och förfrös tårna. Nu har jag ett par svarta, varma vinterskor med vettig sula och päls inuti (jag avskyr egentligen praktiska kläder och skor men här i norr har man tydligen inget val), ett par mörkbruna stövlar med högt skaft och jodphurklack och ett par svarta högklackade stövletter.

Sedan gick vi från stan till Skanstull och var då självklart utpumpade och behövde näring så vi åt lite här hemma och hängde ett tag.

Nu ska jag laga middag. Det ska bli laxfilé med en spenat och crème fraîchesås och till det fullkornsris. Sen är det Lost som gäller.

Jag skulle egentligen på en spelning ikväll på Spy Bar, ett band jag verkligen ville se – The Mary Onettes – men nu känner jag att det inte kommer att bli av. Ingen verkar sugen på att dra dit och jag är ganska trött. Men det hade varit kul att lyssna på musik på Spyan och inviga några av de nya skorna.

Jag irriterar mig just nu något oerhört på U2 och Green Days samarbete med låten The Saint Are Coming – en gammal punkcover med The Skids från slutet av 1970-talet. Det är videon som stör mig mest. Det är någon slags hyllning till Katrinaoffren i september 2005. Enligt min snabba analys menar de att det amerikanska flygvapnet/militären är helgonen som kommer eftersom de släpper ner fallskärmar med mat till offer som sitter fast i översvämmningarna och hissar upp de som inte kommer ifrån sina hus. Det må vara att det var en hjältemodig insats (och framför allt välbehövlig och allt för sent) men helt ärligt, blir de helgon så lätt bara genom att lämna kriget i Irak för någon vecka och rädda lite landsmän, för att sedan återvända dit och döda lite fler irakier?

Att U2 med Bono i spetsen som är känd för sitt engagemang i tredje världen tillsammans med de extremt Irakkrigs-kritiska Green Day gör en sådan här tårdyrpande Oprahliknande video är minst sagt hyckleri. Jag ber om en mer nyanserad bild av den amerikanska militären samt ifrågasätter djupt USA:s grej med att ständigt finna hjältar, eller i detta fall helgon. Dessutom är låten inte ens bra.