När undertecknad befann sig den skärseld som i Sverige brukar benämnas som högstadiet var det tidigt 90-tal och kalla vindar blåste över bondläpparna i en håla i Skåne. Jag var en outsider sedan första dagen i förskolan men det blev så att säga tydligare när hormonerna började svalla och folk hamnade i den ack så vidriga fjortissjukan.

Min outsiderroll var inte den klassiska utan kännetecknades av total hybris. Jag och mina syskon kuskades Europa runt så fort det gavs tillfälle, vi kunde inte prata den rätta skånskan (vilket ledde till att jag blev skickad till logoped), vi kunde en massa saker om världen och populärkultur, vi var de absolut smartaste eleverna och var samtidigt de snyggaste tjejerna i klassen, blev framröstade till lucior, fick alla huvudroller i varenda pjäs och musikal, lekte popstjärnor på alla julavslutningar då resten av tjejerna i klassen i bästa fall på nåder fick bli bakgrundsdansare. Vi hade massor av vänner, red hästar på fritiden och krossade hjärtan ända från Strövelstorp, via Ödåkra till Spanien. Trots denna överdrivna fokusering på oss tror jag ändå att vi var ganska schyssta tjejer. Vi har aldrig gillat skitsnack och bakom-ryggen-fasoner.

När högstadiet gick mot sitt slut var jag nog också den mest avskydda personen ute på den skånska slätten. Under åttan eller nian fick de riktiga bondläpparna en vansinnig idé om att de var the new shit och klädde således ut sig i hemska bomberjackor, lyssnade på eurodisco, Ultima Thule och Ace of Base. Jag hade Dr Martens och en hjärna. Det var där det skar sig. Jag vägrade tala med någon av de som jag refererade till som förlorarna. De försökte dock, med sin grötiga dialekt tilltala mig med uppmuntrande ord som ”jävla Collin-jävel eller anarkistsvin”. De hade inte riktigt alla hemma. Jag visste att jag hade rätt och att de hade fel och inte en gång ruckade jag på mina egna principer. Alltså vägrade jag prata med de flesta under nian – om jag någon gång ändå tilltalade förlorarna gjorde jag det med den bästa härskartekniken av dem alla, att använda så avancerad svenska så att de inte förstår vad man säger samtidigt som man ger dem ett överlägset hånleende ögonkast. Det fungerade alltid. De blev bara mer frusterade. Det jag faktiskt lärde mig om mig själv under denna tid var att jag klarar mig utmärkt själv, jag kommer aldrig vara rädd att säga ifrån när någon går över min gräns och jag behöver inte folk omkring mig som sprider negativ energi.

Självklart blev jag cool in school så snart gymnasiet började och förlorarna satt och pysslade med klister och lim på något praktiskt gymnasium. Eller jag vet faktiskt inte vad de gjorde och det intresserar mig inte särskilt mycket heller. Jag utgår ifrån att de numer sitter inne för småfiffel eller producerar fula barn i hemska små byhålor. God bless them!

Själv valde jag ett annat liv. Eller snarare, jag valde ett annat liv redan i barndomen och höll fast vid det trots att förlorarna hade svårt för det i nian. Det är jag oändligt tacksam över nu. Jag går fortfarande gärna själv igenom stora grupper av människor med huvudet högt och vet att jag har rätt.