Juldagen. Denna dag av förväntan bland alla hemvändare. Ska min ärkefiende från mellanstadiet ha ökat i omfång? Kommer mitt ex sedan ettan i gymnasiet att gå hand i hand med ett stolpskott? Kommer någon att ha något mer att säga än hur är det? vad gör du nu? Kommer någon att bry sig? Hur många rynkor vid ögonvrårna kommer att räknas? Hur många uppkrupna hårfästen kommer att studeras? Hur många gravida magar kommer att synas?

Nu börjar det kännas löjligt med den här parodin vareviga juldag. Det finns ett fåtal personer som man verkligen tycker att det är kul att säga hej till, ge en uppriktigt menad kram och skratta ihop med som alltid. Resten lever kvar i sin ångestfyllda tävling som inkluderar villor längs Öresund, perfekta (oftast tråkiga slip-over-ekonomer) pojkvänner och härliga karriärer. Deras drömmar är inte mina drömmar, brukar jag påminna mig om medan jag minglar runt denna julens vassa-armbågsdag. Jag är åtminstone hyfsat välbevarad, rolig och har fortfarande lyckats undvika att sätta mig på en käpp som går rakt upp i asset och slipper ordna barnvakt åt skrikiga ungar.