Alla julklappar är under kontroll. Det gör mig lättad. Annars är då Helsingborg som vanligt. Jag tog mig en tur till Ica Maxi och till min stora besvikelse ingick inte svart pasta i sortimentet. I denna stad måste man tydligen fånga sin egen bläckfisk för att färga sin spagetti svart. Nu är det dags för fika. Jag misstänker att det blir mjuk pepparkaka, saffransbullar och diverse annat gott. So long från Skåne.
Har anlänt till Helsingborg nu och fått inta en fantastisk måltid på ett nytt, ursnyggt bord. Resan var dessto värre. Efter två minuter på en tretimmarsresa på X2000 fick jag som väntat adhd och funderade på om man kunde deala till sig Adderall från någon desperat mamma med hyperaktivt barn men jag orkade inte. Jag ångrar det nu eftersom jag kanske hade kunnat gå ner fyra hekto i vikt och dessutom sluppit springa tåget fram och tillbaka på köpet.
Sedan anlände vi till det katastrofdrabbade Göteborg där inga tåg körde fram till Kungsbacka (jag envisas med att kalla det Kungsträdgården till Göteborgarnas stora förtret) så vi fick likt små detektiver med stora rosa resväskor och surt humör leta upp en buss som körde oss dit. Vi intog baksätet och körde vår vanliga stand-up som bara vi systrar tycker är rolig.
I Kungsbacka fick vi vänta 45 minuter på ett tåg som skulle kuska oss till Helsingborg. Jag, Anna och Mia fick ett fyrasäte och var mycket nöjda. Åtminstone fram tills en störd gubbe som uppenbarligen svept tre sjuttiofemmor satte sig med oss och skulle börja jiddra. Han sparkade Anna femton gånger på smalbenet med sin berusade fot och envisades självklart med att torka av stumpbyxan med sina svarta händer (obs! han var ej från sydligare breddgrader – enbart smutsig). Jag fick ju som väntat ett psykbryt när han lutade sig över mig med en andedräkt som skulle dödat vilket spädbarn som helst och visade en miniatlas. Trots mitt osunda intresse för kartor gjorde jag slag i saken och lämnade min plats för att söka upp konduktören. Hon hjälpte mig att till slut få honom avkastad. Detta var dock inte min avsikt men han kunde inte köpa biljett. Konduktören kopplade till och med in polisen i Varberg så tåget blev stående i 15 minuter för att få av fullgubben. Det mest förnedrande var att poliserna som var i min ålder trodde att min skinnjacka tillhörde gubben och var typ på väg att ta med den av tåget.
Nu: hemma, mätt, trött.
Jag råkade vara på H&M Ringen när de öppnade klockan tio och kunde då inte låta bli att köpa denna billiga kofta. Jag är bara rädd att den ska vara sticksig. Det är så vidrigt när man stressar någonstans i vinterkylan och sedan går in i en butik och får klimakteriesvettningar och koftan antar form av svårt tortyrredskap genom tryckande värme och kliande på hela överkroppen och halsen. Det är vid sådana tillfällen som jag är en sekund från att slänga av mig kläderna, trampa på dem, skrika något fult och rusa därifrån. Det betyder alltså att jag ofta är en sekund ifrån att väktarna haffar mig och skickar mig med plingplongtaxi till hispan. Livet är så gemytligt och stämningsfullt så här inför jul.
Nu ska de sista sakerna bara ordnas innan Julexpressen åker söderut. Ett par småjulklappar, en matsäck och en välbehövlig makeover av mig själv. Sedan är jag också redo för julfirande.
Rapporter från Skåne kommer.
Idag har jag försökt putsa och feja så lägenheten till slut såg vettig ut (nåja, i förhållande till den senaste månaden). Strax innan Niklas kom hem satte jag på glögg på spisen, tände en massa ljus med juldoft, lade upp två lussebullar på en tallrik med en röd servett under och uppnådde någon form av julstämning. Det verkade också som ett plåster på såret efter min hatiska respons på Niklas egna luciatåg klockan sju i morse. Han hade morgonhumor och jag hade som vanlig ett uselt morgonhumör.
Sedan droppade Anna in tätt följd av Henrietta. Vi käkade ihop och lyssnade igenom hela Absolute Music 53. Nu ska jag sova lite innan det är dags för julresa mot Skåneland imorgon.
Tror någon att man kan uppfattas som en galning/hemlös om man besöker McDonald’s iklädd ett par enorma mörkblå killjoggingbyxor men en uttöjd bak, en jättesweatshirt, nylonsockor, pälsjacka och en lugg varav halva står rakt upp i luften? Det är det bästa jag kan åstadkomma.
Det är snart jul. Och det är byggarbetarnas sista arbetsdag. Det borde betyda att jag borde vara snäll och ge dem ett soligt leende eller möjligen bjuda på pepparkakor. Jag har istället gömt glöggen och skumpan eftersom de befinner sig i den kategori av folk som jag misstänker skulle ta sig en hutt kall glögg när jag tittade bort. Dessutom har de utan förvarning kopplat ur hela toaletten igen och jag har inte kissat sedan sju i morse och har sedan dess intagit en halv liter te, en halv liter coca cola light, tämligen rinnande yoghurt och lite vatten. Detta betyder KRIS. Fan, jag har dessutom pyjamas på mig fortfarande eftersom jag tänkte duscha efter de har gått. Detta innebär att jag måste byta om inför byggubbarna om jag ska ta mig ner till McDonald’s toalett vilket inte känns helt hundra. Eller så får jag bara kissa på mig. God jul.
Det var en underbart solig och varm julidag 2001. Vi befann oss i vår spanska by och satt och snackade med några gamla killkompisar och kom då på den fantastiska idén att på kvällen ge oss ut med en av killarnas segelbåt för att äta middag och bada i den lilla bukten som ramar in den lilla sömniga hålan.
Jag och min syster som är bufféfascister började direkt planera den ultimata segelmiddagen med utrop som Fetaost! Ljummen potatissallad i örtvinägrett! Miniflaskor med skumpa! Killkompisarna sa att det lät bra men de lovade att fixa resten av middagen. Vi begav oss hem från stranden och lagade ihop det vi kunde med byns magra utbud av delikatesser från annat än Katalonien. Glada i hågen och med varsin randig tröja på oss (vi skulle ju faktiskt segla) mötte vi några timmar senare upp med polarna i småbåtsmarinan. Vi tuffade ut i bukten lagom till att himlen färgats rosa bakom bergen och snart ankrade vi båten för att inta vår måltid. Upp dukas den svenska fascistpotatisen och miniflaskorna korkas upp.
Kompisarna öppnar lerkärl efter lerkärl med den mest underbara ”långt-ut-på-landet-lagat-med-egna-ägg-tortillan” och områdets mest dyrkade och exklusiva rätt – nämligen ugnsstekt vildand i underbar fond med minichampinjoner. Vi är mycket imponerade och äter med god aptit tills varenda köttbit är är i magarna och fonden nersköljd med bröd och Cava.
Det är då vi får reda på sanningen. Hur dessa ungkarlar verkligen hade kommit över vildanden. De hade varit ute på Deltaområdet och kört bil och kände plötsligt en smäll. De hade stannat bilen och insåg att de råkat köra över en riktig dyrgrip – alltså vildanden. Den var ännu inte helt död och då knäckte en av vännerna helt enkelt nacken på den av rent medlidande. De diskuterade ett tag som det sig bör med spanjorer och enades om att ta med anden hem i bagageluckan. Väl hemma lämnade de det döda djuret till en av killarnas frodiga mor som lagade till den som sig bör enligt spanska husmodersrecept. Sedan bjöd de två svenska flickor i fula randiga tröjor på kalaset.
Vi åt alltså en fågel som de hade dödat med sin bil. Simpelt Roadkill.
Idag var jag hembjuden till Mia på brunch. Det var så mysigt. Hon hade fixat bagels med cream cheese, skinka, tomat, rödlök, paprika och gurka, tunna skivor rostbiff och dessutom lagat amerikanska blåbärspannkakor med blåbär vid sidan om och en massa vaniljsås. Vi åt tills vi inte kunde röra oss mer. Sedan halvlåg vi i sängen och ägnade oss åt en favoritsyssla i bästa pensionärsanda – nämligen läsa om en stort antal sjukdomar i facklitteratur och ställa diagnoser samt komma fram till den bästa medicineringen. Vi slutade vid tuberkolos och begav oss sedan ut på julklappsshopping i ett antal butiker. Sedan drog Mia till Södertappen för att lämna lite blod fast det egentligen var gratis fika hon var ute efter. Själv köpte jag en mopp med hink på Ica. Det var en smart lösning att packa resten av varorna i. Jag och Mia är för övrigt sjuka i huvudet. Det gick att finna på sidan 267 i läkarboken vi läste. Tyvärr verkar vår åkomma vara obotlig. Och kronisk. Men vi är glada ändå.
Så kom snön till slut till Stockholm. Jag jobbade upp en otrolig julstämning när jag gled omkring i Skanstulls tunnelbanetunnlar ackompanjerad av den östeuropeiske julnissen som spelar ”Dragostea din Tei” på fiol och sedan tog jag rulltrappan upp i singlande snöflingor. Jag blev knuffad av tre personer och kunde inte ta mig in på Ica Ringen på grund av för mycket folk. Vandrade trots det hem i snön ovanligt glad i hågen fastän jag lider av klaustofobi och snöofobi. Det måste ha varit The Christmas Spirit som slutligen även nådde den cyniska Malin Collin.