Jag har som de flesta andra en MySpaceprofil. Denna använder jag ganska flitigt då jag är löjligt förtjust i musik och där kan man hitta små osignade guldkorn om man vet var man ska leta. En massa små band vill bli kompisar med mig och jag med dem och så långt är allt som det ska. De senaste dagarna vet jag dock inte vad som har hänt. Det har fullkomligt strömmat in konstiga mejl från framför allt Turkiet och delar av Afrika. Alla är smickande men samtidigt skrämmande. Ett tag trodde jag att någon jag kände hade spridit min profil i länder där en blond välvuxen kvinna skulle kunna uppskattas för att höja mitt låga humör men det verkar inte så. Men detta är ett litet utdrag ur det mejl jag fått:

Den här är ju hederlig:
”you seems a good woman”
Kabson verkar inte vara den som är rädd för att ge komplimanger…:
”i m kabson from africa,i just got your profile infact you look like an angel im my heart ”
Lite mer svårttydligt men Gud verkar vara inblandad:
”the god had a lot of tıme when ıt created or you cant be so beatıful ”
Sen kommer en kille som skrev detta charmiga (?) mejl:
”heyy sexy malın how r u?u r so cute..ı wanna meet and talk u..would u lıke to wanna meet me ? ”
Jag kände inte för att hoppa på första flyg till Istanbul så jag valde att inte svara (vilket jag for the record inte gjorde till någon) och då fick jag en timme senare:
”heyy sexy malın ı am so sory ı send msj before but u dont send me msj ?why
r u readıng just my msj:) ”
Hmm, killen, it ain’t going to happen.

Skumt va? Hur kunde jag plötsligt bli så poppis i Turkiet? De skulle behöva lära sig lite MySpace-vett-och-etikett. Skicka mig musik och jag lyssnar. Och återkommer om vad jag tycker. Ragga upp mig genom att blanda in gud och änglar. A Big No No!

Rutig galen klänning har inhandlats idag samt en välbehövlig rastning runt stan. Jag fann dock inte den ultimata tandborstmuggen på Urban Outfitters. Inte ens på Lagerhouse lyckades jag lokalisera något liknande. Jag vill ha ett helsvart glas men det verkar populärare att bara tillverka de där svarta glasen i form av vinglas eller martiniglas. Sedan mötte jag upp syrran och vi satte oss och tog en Chailatte och snackade skit om ankdammen Stockholm. Det var kul. Sedan hamnade jag i förseningar och rusning i t-banan. Mindre kul.

Nu ska jag till Urban Outfitters. Eller sanningen är att jag ska till Clas Olsson först och sedan till Urban Outfitters men det låter lite coolare att droppa det första liksom. Min kille ska köpa olika assesoarer till sin skruvdragare och några färger jag inte förstod för han ska bygga en till cykel utöver de två avancerade stålhusdjur han redan har. Jag har erbjudit mig att flytta ut så att alla cyklarna får plats i lägenheten. Jag har också erbjudit mig att banta så jag tar mindre plats. Mer förstående flickvän får man ju leta efter.

Jag har tänkt det där med att ”kunna” laga mat. Att laga något simpelt alternativt laga något mer avancerad med hjälp av recept borde ju alla kunna, annars är ursäkterna bara lathet eller otroligt extrem efterblivenhet. Sedan finns det de som har matlagning som ett intresse, de som ser konsten bakom att få kryddkombinationer att gifta sig med fonden och förstår hur man kokar sin egen buljong. Jag tillhör de sistnämnda. Och jag har alltid en likasinnad i tankarna när jag är på jakt efter en ny kille. Min kille är som tur är en mästerkock och lagar fantastiska middagar utan att jag behöver springa ut i köket och smuggla i kryddor eller fond likt en high school-tjej som ska spetsa bålet på skolbalen.

Annars är det ett vanligt problem – att ens kille ska laga något gott och har fantastiska råvaror framför sig och det enda han lyckas åstadkomma är en smaklös, torr middag som man sedan sitter och förbannar sig själv över att man inte lagade och slängde ut den oduglige karln ur köket direkt. Men, mitt jobb är inte att ha överseende med dåliga kockar. Folk borde ju helt enkelt lära sig att laga mat innan de flyttar hemifrån, jag menar hemkunskap och vettiga föräldrar borde ju lära även den dummaste snubben att steka en biff eller koka pasta.

Sedan finns det inte överhuvudtaget något mer osexigt än killar som inte kan laga god mat. Jag dejtade en kille för ganska längesedan under ungefär en sekund och han sa att han bara kunde laga det som jag brukar referera till som ”barnmat” – nämligen köttbullar, fiskpinnar och makaroner. Då lyser och blinkar en röd lampa med ett tillhörande ljud i mitt huvud och denna egenskap åker upp på vågskålen ”negativa egenskaper” i en rasande fart. Ni fattar vad jag menar  – ungefär som när en kille under första dejten utbrister att Stone Roses måste vara en av världens bästa band eller i en diskussion ifrågasätter könsmaktordningen. Då lyser lampan grön och ljudet är betydligt ljusare, ungefär som en harpa.

Min drömkille älskar att hacka, blanda och steka tillsammans med mig på fredagkvällarna med ett glas gott rödvin i handen. Inte för att han gör det istället för att spela dart (?) med killarna, eller drömmer om en hämtpizza i hemlighet, utan för att han älskar att laga god mat precis som jag.

Grammisgalan. När jag var yngre satt jag klistrad vid tv:n när den sändes. Jag kommer aldrig glömma när Popsicle önskade livet ur Arvingarna. Dessutom var Grammisgalan det enda som på något sätt kunde förbinda oss musiksuckers i Hasslarp till resten av musiksverige.

Nu sitter jag åtminstone i Stockholm och kollar men Grammisgalan känns inte alls lika spännande längre. Nu sitter jag mest och rangordnar vem av pristagarna som är mest packad. Än så länge leder Mando Diao tätt följda av In Flames. Men ännu slår ingen Andreas Mattsson under det tidiga 90-talet. Jag väntar dock troget på en ordentlig skandal för att väcka den här trötta tillställningen.

Harry Pottermaraton idag. Det fungerar bra mot magkatarr tror jag. Det känns som det i alla fall. I morgon står jag på listan till en ny film med efterföljande fest. Jag har lust att gå på den. Jag får se hur jag mår. Dessutom är det fest för Stureplans tvåårsjubileum på torsdag. Jag tror till och med jag var inbjuden på ytterligare en fest samma kväll och jag och Mia hade tänkt gå ut och svänga våra lurviga för en gångs skull. Undrar om man kan få vuxenvälling istället för gratisvin och snittar på de där tillställningarna? I så fall skulle jag ju kunna gå. På fredag är det sedan födelsedagsfirande hos Katti the Hottie. Och på lördag födelsedagstillställning hos Anne. Onsdag till lördag fullspäckat schema.

Blä. Det suger att vara kass när man vill ha kul.

Niklas underbara thaigryta med cocosmjölk, rödcurry, malda cashewnötter, fläskfilé, purjolök/vårlök och paprika. Till det basmatiris. Härligt, härligt  men farligt, farligt om man har magkatarr och inte vill hamna på sjukan.

Jag ringde till Södersjukhuset efter thaicurrygrytan och förklarade mina vaga och spridda symptom och de tyckte att jag skulle komma in. Alltså drog jag med mig Niklas på den spännande måndagkvällsutflykten. Inne på akuten var det kaosartat. De saknade ett vettigt väntrum som de flesta andra i-landssjukhus brukar bistå med så vi placerade precis vid ambulansintaget. Helt plötsligt låg en man i en säng en centimeter ifrån oss med ett hål i huvudet och helt insmetad i blod. Han verkade också ha hål i sidan för den var täckt med rödfärgade handdukar. Vi spydde nästan. Sedan fick jag den goda nyheten att det bara var sju timmars väntetid tills jag kunde får träffa en läkare. Irriterade klampade vi ner till närakuten men de skulle strax stänga så jag fick bara prata med en tant som sa att jag bara fick äta mannagrynsgröt. Jag hatar gröt men nickade medhållande. Därefter frågade hon vad jag hade ätit till middag. Jag sa ris men Niklas började säga ”gryta” och hann inte utveckla chiliinnehållet eftersom min onda blick nådde hans i tid. Således slapp vi chiliutskällning av närakutssyster. Uppgivna traskade vi till Mariatorgets apotek där jag istället inhandlade dyra 20 mg Losec eftersom jag vid det här laget lika gärna kunde ställa min egen diagnos och låta de med hål i huvudet ta min plats i kön. Nu är vi hemma igen och eftersom min magsäck inte får vara tom tyckte jag att kanelbullar var en utmärkt produkt att fylla den med (i små doser, gott folk, små doser) istället för vitt bröd och välling.

Jag kollar på Förkväll just nu och de intervjuar Linda Nyberg inför hennes kungliga dokumentärserie. Jag har alltid irriterat mig på Linda Nyberg och har tyckt att hon är stel och tråkig när hon har haft sina olika program. Nu däremot tyckte jag att hon var jättecharmig, rolig och lite elak på ett bra sätt. Hon fungerar uppenbarligen bättre när hon får säga vad hon vill. Jag blev dessutom sugen på att kolla på Prinsar och Prinsessor ikväll på tv. Men det var väl det som var meningen…

Jag har kommit fram till att mitt illamående antagligen är en ganska ond magkatarr. Jag som käkar Losec som andra käkar Läkerol borde ju snabbt kunna självdiagnostisera mig, tycker man, men den här gången känns det inte exakt som vanligt. Nu råkar jag dessutom ha knaprat upp hela mitt förråd av Losec så jag sitter och tuggar tjugofem Rennie i hopp om förbättring.

Niklas ska dessutom laga sin jättegoda gryta med cocosmjölk, rödcurry och fläskfilé och jag vill verkligen äta den. Frågan är hur mycket sämre jag kommer att må efter det? Allt jag gillar är dåligt för magkatarr. Damn.