Nu har jag plöjt mig igenom SVT:s Snapphanar och dessutom sett en dokumentär om det Skånska Kriget och Snapphanarna. Jag besitter visserligen viss bakgrundskunskap i ämnet då jag hyser ett obehagligt men brinnande intresse för alla förtyckta, ockuperade områden i världen. Det är inte en slump att jag valde att skriva min kandidatuppsats i internationella relationer om Baskien och nationsskapande i allmänhet. Jag har en stark konstruktivistisk syn på nationsskapande vilket ibland motsäger min starka patriotiska kärlek till Skåne. Det försvarar jag genom att påpeka att Skåne faktiskt är ockuperat av svenskar och borde vara fritt. Haha, det bor en snapphane i alla oss skåningar tror jag.

När jag var liten så tyckte jag att historia var ett tämligen oengagerande ämne. Detta berodde på den propagandistiska historiebokssynen i det svenska skolsystemet – inte ett uns bättre än under det sena 1800-talets nationsskapande med Selma Lagerlöf i spetsen. Min minsta lillasyster brann dock starkt för historia och det kan möjligen förklaras genom hennes djupdykning i Skånes historia istället för att sätta Sverige som utgångspunkt. Vi skåningar fick (medvetet?) en väldigt liten förståelse för Skånes roll i den svenska och danska historien och tappade därmed intresset någon gång runt Magnus Ladulås.

Snapphanar var för övrigt en tämligen imponerande produktion men skånskan var på många ställen under all kritik. Varför sätter man huvudrollsinnehavare som inte behärskar språket i just huvudrollerna? Det blev inte helt trovärdigt men trots denna kritik var den sevärd.

Puh, nu fick jag ur mig lite skånepatriotism och kan härmed fortsätta eftermiddagen med kärlek till vår förtryckande, jag menar vackra huvudstad.