Min första riktiga dejt utspelade sin under hösten i sjunde klass. Jag har fått upp ögonen för ett lång, tjusig kille (han var antagligen lång, tanig och gänglig som de flesta snabbväxande 13-åringar brukar vara) som var ny i min klass sedan en hopslagning mellan bondeklassen (vi) och förortsklassen (dem) hade skett.

 

Min bästa vän hyste ett starkt intresse för en kille i parallellklassen. En dag bestämde vi oss för att styra upp en dubbeldejt med dessa två intet anande killar. Självklart blev det jag som frågade hennes kille om han ville gå på dejt och hon som frågade min presumtiva pojkvän eftersom det var alldeles för pinsamt att fråga själv (vi tänkte aldrig på förvirringen vi skapade hos dessa killar).

 

Dejten skulle bli en riktig klassiker med McDonald’s på Södergatan i Helsingborg följt av bio på filmstaden intill. Jag minns en av de mer pinsamma sekvenserna i dejten vilket var de klassiska samkörningstelefonsamtalen. Samkörning var ett måste bland oss lantbor då inga bussar kunde ta oss dit vi ville. Till slut bestämdes det att min mamma skulle köra dit (såklart med instruktion om att inte öppna munnen en enda gång, inte ens för att säga hej för det vore så sjuuuuukt piiiinsamt) och min dejts mamma skulle köra hem.

 

Jag och min bästa kompis hade ett hemmaspa hos mig innan dejten och gjorde ansiktsmasker, moussade våra permanenter och strök våra superlosejeans som passade perfekt till den nya gråmelerade bodyn. We looked hot!

 

Nervositeten var påtaglig när vi fyra fann oss själva på McDonald’s och försökte föra en konversation så som bara trettonåringar kan. När min dejt, efter en timme, undrar vad det är för någonting vitt som sitter fast under min haka och sträcker sig hela vägen till örat, håller jag på att bryta ihop. Min dejt försökte hjälpa mig att komma på vad det kunde vara: ”Det ser ut som gips”, försökte den gänglige stackaren förklara.

 

Jag sprang in på toaletten och inser att halva min ansiktsmask sitter kvar, som berg, under hakan. Jag bryter i princip ihop, på äkta trettonåringsvis och skrubbar och sliter i min stackars hud tills ansiktsmasken har släppt. Sedan kommer jag ut igen, med rödflammig hy, till tomma hamburgerpapper och svarar trumpet: ”ingenting” på killarnas frågor om vad det var jag hade under hakan.

 

Jag har aldrig efter det provat en ansiktsmask igen.

 

Resten av dejten löpte så smärtfritt det kan när fyra trettonåringar är inblandade. Jag minns att den följdes av ett par tryckare på de nästkommande högstadiediscona. Sedan blev jag och den gänglige snyggingen istället goda vänner och umgicks en massa fram tills gymnasiet splittrade oss.

 

Hur var Din allra första dejt?