Jag kom att tänka på ett fenomen som inte sällan dyker upp och förgör eller åtminstone småförgiftar gemene man (och kvinna). Detta fenomen är avundsjukan.

Att avundsjuka är en mycket mänskligt känsla vet vi alla. Avundsjuka kan vara så stark så den riktigt rasar in över människor och tar över alla logiska tankar och handlingar. Men när går gränsen för vanlig vardagsavundsjuka och den förgörande avundsjuka som även leder till bitterhet?

Jag kan, precis som alla andra drabbas av avundsjukan. När jag var yngre visste jag inte hur jag skulle angripa den och således heller inte hur jag skulle bli av med den. Nuförtiden brukar jag alltid stanna upp och tänka en extra gång varför jag blev så avundsjuk över just ”den” eller ”den saken”. Oftast handlar avundsjuka om att någon annan uppnår något man själv suktar efter. Det kan vara jobbet man vill ha, den perfekta pojkvännen som någon har skaffat eller helt enkelt ett nytt plagg som man själv letat efter med ljus och lykta.

Min tanke är den att jag aldrig skulle ge mig själv rätt till att känna avundsjuka över att någon annan uppnått sina mål som kan vara snarlika mina egna. Jag försöker istället se dessa personer som förebilder eller morötter till att nå dit jag själv vill. Om de kan så kan väl jag? Dessutom är det bara bra om vettiga, unga människor uppmärksammas.

Detta gör att jag har så svårt att förstå personer som snackar en massa skit om personer som lyckats med något bra bara för att de själva är avundsjuka. Ett exempel på detta skulle kunna vara Ebba von Sydow. Jag är kanske inte målgruppen för Veckorevyn och jag håller inte med Ebba i allt hon säger, MEN jag skulle inte snacka skit om en tjej som har jobbat hårt och gör något hon älskar. Jag vill också göra något jag verkligen älskar en dag så hon är ju i så fall en förebild på sätt och vis. Likaså Robyn, som inkasserat säckvis med skit genom sin karriär, hon gör inte alltid musik som tilltalar mig, men hon är ju grym och jobbar stenhårt med de hon vill. Ett annat exempel är Aftonbladets Ronnie Sandahl som är typ 22 år och har haft tjänst på tidningen sedan några dagar innan studenten. Det är ju inte direkt så att Aftonbladet tar en minivan och åker runt på gymnasieturné för att finna nya skribenter. Han har uppenbarligen legat på för att komma dit han vill.

Oftast är det ”missförstådda poeter” eller ”missförstådda musiker” som ger sig hårdast  på dessa personer. Jag är fullkomligt övertygad om att det runt om i Sverige finns tusentals oupptäckta författare, rockstjärnor och skribenter. Men om dessa personer slutade lägga sin värdefulla energi på att gnälla om vad alla andra gör för fel och istället kavlade upp sina skjortärmar och ringde, skickade in alster och inte gav upp så skulle de så småningom också sitta på sina drömjobb. Då blir det pinsamt att ha dissat alla de som man egentligen ville vara…

Dessutom är livet mycket mer behagligt när man i grunden är ganska tillfreds med sig själv och kan unna alla nära och kära (och ytliga vänner för den delen) framgång och lycka. Jag menar, om min syrra tjänar mer pengar än mig så kan hon bjuda på vin och köpa en lyxig födelsedagspresent till mig också…

Och glöm inte. Kharma strikes back.