Detta samtal säger så mycket om mig och den grundmurade ängslighet som hela min personlighet är uppbyggd på (givetvis med ett starkt skydd av tuffhet och I-don’t-care-sköldar). Ibland lyser dock denna ängslighet igenom. Scenariot utspelar sig mellan mig och min kille som är cykelklädd och ska ge sig ut i naturen och cykla.

Jag: Ska du inte ta dubbla vantar?

Han: (Ger mig en blick som om jag var efterbliven) Nej.

Jag: Men det ska ju bli snöstorm.

Han: Jaja, isåfall cyklar jag hem.

Jag: Har du med någon mobil?

Han: Nej.

Jag: Var cyklar du då?

Han: Nackareservatet.

Jag: Ja, för jag måste ju veta var du förmodas vara så jag kan förklara för polisen när jag ringer dem efter att det har börjat snöa och du inte kommer hem. De måste ju veta var de ska börja leta, menar jag.

Han: Jag kommer vid fyra – hej då.

Jag: (Springer med honom ut i trapphuset, kramar honom och vänder tårögt tillbaka till lägenheten, övertygad om att det var sista gången jag såg honom.)

Ridå

Jag borde nog aldrig skaffa barn. Synd att man inte kan förvara barn i bur. Då vet man var man har dem.