Alla har vi våra ex. Våra Före Detta. Ibland tar den en gång så lyckliga sagan slut genom en snabb dumpning och man gråter ögonen ur sig under en period och kommer slutligen ut på andra sidan, lite argare, lite bittrare och lite mer cynisk. Ibland är det månader eller i vissa fall år av utdragna bråk och meningsskiljaktiheter som slutligen sätter stopp på relationen. Vissa gånger är det omständigheter och yttre faktoren som avgör ödet för kärleken.

Jag har, liksom de flesta, ett gäng ex i bagaget. När det har gått ett par år efter en relation avslutades kan man ofta mer tydligt förstå varför det gick som det gick. Ju längre ifrån känslorna man kommer desto lättare är det att förhålla sig rationell i sin analys. När det gått ytterligare ett par år så brukar bitterheten försvinna och till slut kommer man mest ihåg det som faktiskt var bra och kul i den relation man en gång hade.

Dit hade jag kommit för flera år sedan med ett visst ex. Jag har för länge sedan smärtsamt gått igenom varenda stadium av plågor men sedan flera år tillbaka inte funderat nämnvärt på personen ifråga. Om han någonsin kom på tal så tänkte jag att jag faktiskt helt ärligt önskade honom all lycka och framgång i livet.

Men, ibland blir det så tydligt varför man gjorde slut med en viss person. Det kan räcka med ett femminuterssamtal via msn. Allt det jag hade glömt gällande denna person kom tillbaka som en fet knytnäve i magtrakten. Jag inbillade mig att man utvecklade empati och förståelse under åren mellan tjugo och trettio. Det gör uppenbarligen inte alla. Jag misstänker att ödet ville på några få minuter visa att jag verkligen fattade rätt beslut när jag gjorde slut med den där killen för många år sedan. Helt ärligt Herr Öde, jag är redan medveten om det. Jag behövde inte få veta det ännu en gång.