För någon dag sedan satt min kille och hyllade en massa sporter och tyckte att jag skulle stämma in i glädjen. Jag fräste irriterat: ”om det är en sportig tjej du är ute efter så bordet du kanske åka till Vasastan och leta efter någon där”. Jag har en enorm tendens till att reagera snabbt och starkt på ingenting. Min kille svarade: ”jaha, är det där de bor! Om jag ändå hade vetat det från början”.

Jag har fått för mig att alla de där paren som är så ”perfekta” bor i Vasastan. Ni vet, de som har läst juristlinjen ihop och sen flyttat ihop en vacker tvåa eller varför inte en trea som de inrett själva. De förekommer alltid i reportage i tidningar som Hennes eller möjligen Plaza. De har då alltid anordnat en liten ”drink” (obs! absolut inte förfest) med sina välkammade parvänner där de har slängt ihop några snittar och bjuder på ytterst svaga drinkar. Jag vet vem de är. Det är de tjejer som i gymnasiet var älskvärda och trevliga face to face men så fort man vände ryggen till så förfasades de över mitt alltför mörkfärgade hår och ifrågasatte poängen med vintagekläder och svanfjäderboa. De hade vackra ofärgade hår i en glänsande brun nyans. Deras galnaste period i livet kännetecknas av att det bytte pojkvän två gånger på sju år. Vilka slampor! Eller att de under ordnade former åkte till Frankrike en termin och förkovrade sig i språket och en gång drack tre glas rödvin på en bohemisk bar i Paris. (Det var deras galna festperiod).

Jag är som tidigare sagt något av en social kamelont. Jag hamnar ibland hos just denna typ av par. Då är det jag som avslöjar mig genom att äta för många snittar och till slut hamna med grabbarna och snacka skit. Jag vet nämligen aldrig vad jag ska säga till dessa tjejer. När artighetsfraserna är slut så står jag bara tyst och förundras. Sedan tråkas jag ut.

De är så duktiga på inredning också. De har alltid vita soffor utan en enda fläck. Jag vågar inte sitta i deras soffor. Jag har alltid svarta kläder för jag spiller så otroligt mycket. Jag skulle bli tvungen att betala kemtvättsräkning om jag satte mig i deras vita soffor. Sedan är det det här med de vackra vaserna som står på golvet, fyllda med olika strån och prylar. Det är så snyggt. Och jag har så många tvångstankar om att jag kommer att välta den enorma vackra vasen  – liksom långsamt snubbla över den och i slowmotion krossa den i små bitar. Jag vill också ha en enorm vas på golvet men jag fattar inte var den ska stå, vilka strån som passar i och hur jag ska minimera risken att krossa den.

Nu låter det som om jag är lite avundsjuk och gärna vill vara som Vasastansparen. Detta stämmer inte riktigt. Jag har för många år sedan insett att jag inte är sval, naturligt vältränad eller besitter konsten att tala om ingenting under ett helt liv. Därför vill ingen juristkille bo i en minimalistisk tvåa med mig. 

Som tur är vill en opretentiös, inredningsintresserad (då slipper jag) odisciplinerad toppkille bo i en tvåa på Södermalm med mig. Här får jag välta hur mycket jag vill, laga enorma mängder mat så alla blir mätta och glada och vara nästan hur högljudd som helst. Så jag sitter här, i sönderfärgat hår, svarta kläder med bra musik på stereon och är så tacksam att jag inte försökte bli sval och tillrättalagd under ett svagt ögonblick.

Däremot är jag fortfarande imponerad av de där stora vaserna på golvet.