Jag läste just den här artikeln om couchsurfing och kom att tänka på en gång i maj 2005 när jag kom i kontakt med fenomenet för första gången.

Då bodde jag i studentkorridoren (ni anar inte hur många historier det finns att förtälja från den tiden – fem år av galenskap) och en av mina elva grannar denna termin var en mycket speciell kille från Utah, USA. Som man kan anta av hans ursprung var han självklart en övertygad mormon vilket de första två och en halv månaderna ledde till otaliga diskussioner, bråk, tårar, skrik och smäll i dörrar. Kort sagt kan man säga att min radikalfeministiska samhällssyn inte alltid överensstämde med hans traditionella mormonåsikter. Efter en tid av tystnad blev vi helt plötsligt vänner och hans vistelse i Stockholm avslutades med tårar över några Anna Ternheim-låtar, kramar, matlagning åt varandra och fortsatt kontakt via msn.

Det var i alla fall denna kille som introducerade mig för couchsurfing. En regnig dag i maj dök det nämligen upp en ny amerikansk kille i korridorsköket och eftersom mormonen hade fullt upp med tentor tog jag mig an den ensamma amerikanen. Han reste runt i Europa på egen hand under några månader och couchsurfade. Nu skulle han sova hos mormonen några nätter. Jag minns att jag blev så förundrad att de skulle bo ihop utan att känna varandra alls. Sedan tyckte jag att det var världens coolaste grej att kunna dra ut i världen och genom en sajt på internet kunna bo gratis hos olika människor. Vi tog med den ensamma amerikanen på Popaganda, pratade om skillnader mellan Sverige och USA och hur dejting fungerade här och jag tror till och med att han fick nöjet att smaka av min klassiska försommar-rabarberpaj.

Det var en flyktig bekantskap. Nu tror ni säkert att jag ska avslöja att vi blev förälskade och rymde till Rom ihop och bodde på någon skabbig italienares soffa, men så spännande var det faktiskt inte. Det vara bara någon man träffade och pratade med några timmar. Men som sagt, minnet av min första couchsurfer, det var han, den ensamma amerikanen.