Grammisgalan. När jag var yngre satt jag klistrad vid tv:n när den sändes. Jag kommer aldrig glömma när Popsicle önskade livet ur Arvingarna. Dessutom var Grammisgalan det enda som på något sätt kunde förbinda oss musiksuckers i Hasslarp till resten av musiksverige.

Nu sitter jag åtminstone i Stockholm och kollar men Grammisgalan känns inte alls lika spännande längre. Nu sitter jag mest och rangordnar vem av pristagarna som är mest packad. Än så länge leder Mando Diao tätt följda av In Flames. Men ännu slår ingen Andreas Mattsson under det tidiga 90-talet. Jag väntar dock troget på en ordentlig skandal för att väcka den här trötta tillställningen.