I’m a loser baby so why don’t you kill me?

Jag satt igår och knåpade ihop dagens soundtrack när Fredrik Virtanen till min stora förskräckelse, sekunden innan min egen publicering, lägger ut ett inlägg med tips om exakt samma låt. Dock är låten värd denna uppmärksamhet så idag är det mitt soundtrack fast en dag försent.

Så dagens soundtrack är den fantastiska With Every Heartbeat med Kleerup feat. Robyn. Robyn har inte låtit så här bra på länge och Kleerup är ju ett geni. Njut i kylan, mina vänner, njut!!

Jag döör av trötthet! Dessutom dör jag av köld. Elva sköna minusgrader är inget man skojar bort i Skåne. Men nu är jag här. Ni anar inte hur fult klädd jag kommer att vara denna eftermiddag som går i exkursionernas tecken. Jag ska klä mig som ett dagisbarn trots att jag är tjugoåtta. Täckjacka, vantar (med såna klämmor så jag inte tappar dem), halsduk, mössa, rejäla skor, ja listan kan göras lång på hur ful jag kommer att vara. Tur att jag främst ska ut i förorten. När kommer varmt klädd att bli trendigt?

Jag läste just den här artikeln om couchsurfing och kom att tänka på en gång i maj 2005 när jag kom i kontakt med fenomenet för första gången.

Då bodde jag i studentkorridoren (ni anar inte hur många historier det finns att förtälja från den tiden – fem år av galenskap) och en av mina elva grannar denna termin var en mycket speciell kille från Utah, USA. Som man kan anta av hans ursprung var han självklart en övertygad mormon vilket de första två och en halv månaderna ledde till otaliga diskussioner, bråk, tårar, skrik och smäll i dörrar. Kort sagt kan man säga att min radikalfeministiska samhällssyn inte alltid överensstämde med hans traditionella mormonåsikter. Efter en tid av tystnad blev vi helt plötsligt vänner och hans vistelse i Stockholm avslutades med tårar över några Anna Ternheim-låtar, kramar, matlagning åt varandra och fortsatt kontakt via msn.

Det var i alla fall denna kille som introducerade mig för couchsurfing. En regnig dag i maj dök det nämligen upp en ny amerikansk kille i korridorsköket och eftersom mormonen hade fullt upp med tentor tog jag mig an den ensamma amerikanen. Han reste runt i Europa på egen hand under några månader och couchsurfade. Nu skulle han sova hos mormonen några nätter. Jag minns att jag blev så förundrad att de skulle bo ihop utan att känna varandra alls. Sedan tyckte jag att det var världens coolaste grej att kunna dra ut i världen och genom en sajt på internet kunna bo gratis hos olika människor. Vi tog med den ensamma amerikanen på Popaganda, pratade om skillnader mellan Sverige och USA och hur dejting fungerade här och jag tror till och med att han fick nöjet att smaka av min klassiska försommar-rabarberpaj.

Det var en flyktig bekantskap. Nu tror ni säkert att jag ska avslöja att vi blev förälskade och rymde till Rom ihop och bodde på någon skabbig italienares soffa, men så spännande var det faktiskt inte. Det vara bara någon man träffade och pratade med några timmar. Men som sagt, minnet av min första couchsurfer, det var han, den ensamma amerikanen.

Dagens middag (tyvärr glömde jag fota när vi åt så det blev en bild på killens lunchlåda istället). Laxfilé med ett täcke av lättcrème fraîche, basilika, körsbärstomater i bitar och hackad vitlök, broccoli och fullkornsris.

Jag älskar köttbullar. I natt drömde jag om köttbullar. Massor av köttbullar. Till lunch kunde jag inte motstå det.  Det blev köttbullar. Små, smakrika och alldeles underbara.

För någon dag sedan satt min kille och hyllade en massa sporter och tyckte att jag skulle stämma in i glädjen. Jag fräste irriterat: ”om det är en sportig tjej du är ute efter så bordet du kanske åka till Vasastan och leta efter någon där”. Jag har en enorm tendens till att reagera snabbt och starkt på ingenting. Min kille svarade: ”jaha, är det där de bor! Om jag ändå hade vetat det från början”.

Jag har fått för mig att alla de där paren som är så ”perfekta” bor i Vasastan. Ni vet, de som har läst juristlinjen ihop och sen flyttat ihop en vacker tvåa eller varför inte en trea som de inrett själva. De förekommer alltid i reportage i tidningar som Hennes eller möjligen Plaza. De har då alltid anordnat en liten ”drink” (obs! absolut inte förfest) med sina välkammade parvänner där de har slängt ihop några snittar och bjuder på ytterst svaga drinkar. Jag vet vem de är. Det är de tjejer som i gymnasiet var älskvärda och trevliga face to face men så fort man vände ryggen till så förfasades de över mitt alltför mörkfärgade hår och ifrågasatte poängen med vintagekläder och svanfjäderboa. De hade vackra ofärgade hår i en glänsande brun nyans. Deras galnaste period i livet kännetecknas av att det bytte pojkvän två gånger på sju år. Vilka slampor! Eller att de under ordnade former åkte till Frankrike en termin och förkovrade sig i språket och en gång drack tre glas rödvin på en bohemisk bar i Paris. (Det var deras galna festperiod).

Jag är som tidigare sagt något av en social kamelont. Jag hamnar ibland hos just denna typ av par. Då är det jag som avslöjar mig genom att äta för många snittar och till slut hamna med grabbarna och snacka skit. Jag vet nämligen aldrig vad jag ska säga till dessa tjejer. När artighetsfraserna är slut så står jag bara tyst och förundras. Sedan tråkas jag ut.

De är så duktiga på inredning också. De har alltid vita soffor utan en enda fläck. Jag vågar inte sitta i deras soffor. Jag har alltid svarta kläder för jag spiller så otroligt mycket. Jag skulle bli tvungen att betala kemtvättsräkning om jag satte mig i deras vita soffor. Sedan är det det här med de vackra vaserna som står på golvet, fyllda med olika strån och prylar. Det är så snyggt. Och jag har så många tvångstankar om att jag kommer att välta den enorma vackra vasen  – liksom långsamt snubbla över den och i slowmotion krossa den i små bitar. Jag vill också ha en enorm vas på golvet men jag fattar inte var den ska stå, vilka strån som passar i och hur jag ska minimera risken att krossa den.

Nu låter det som om jag är lite avundsjuk och gärna vill vara som Vasastansparen. Detta stämmer inte riktigt. Jag har för många år sedan insett att jag inte är sval, naturligt vältränad eller besitter konsten att tala om ingenting under ett helt liv. Därför vill ingen juristkille bo i en minimalistisk tvåa med mig. 

Som tur är vill en opretentiös, inredningsintresserad (då slipper jag) odisciplinerad toppkille bo i en tvåa på Södermalm med mig. Här får jag välta hur mycket jag vill, laga enorma mängder mat så alla blir mätta och glada och vara nästan hur högljudd som helst. Så jag sitter här, i sönderfärgat hår, svarta kläder med bra musik på stereon och är så tacksam att jag inte försökte bli sval och tillrättalagd under ett svagt ögonblick.

Däremot är jag fortfarande imponerad av de där stora vaserna på golvet.

Lampan som min kille har suktat efter under ett par månader är äntligen i hans ägo. Han prutade ner den och nu har han med viss assistens av mig hängt upp den. Den hamnade i vardagsrummet istället för sovrummet som först var tanken. Den är galen men nu tycker jag också om den. Och jag kan garantera att den är mycket finare på riktigt än vad bilden förmedlar.

Dagens middag bestod av spagetti med en sås gjord på lövbiff, gula kantareller, trattkantareller, lök, vitlök, köttfond, rödvin och lagalätt. Innan servering hällde jag i ett par deciliter nyriven parmesanost i såsen. Sjukt gott!

Alla har vi våra ex. Våra Före Detta. Ibland tar den en gång så lyckliga sagan slut genom en snabb dumpning och man gråter ögonen ur sig under en period och kommer slutligen ut på andra sidan, lite argare, lite bittrare och lite mer cynisk. Ibland är det månader eller i vissa fall år av utdragna bråk och meningsskiljaktiheter som slutligen sätter stopp på relationen. Vissa gånger är det omständigheter och yttre faktoren som avgör ödet för kärleken.

Jag har, liksom de flesta, ett gäng ex i bagaget. När det har gått ett par år efter en relation avslutades kan man ofta mer tydligt förstå varför det gick som det gick. Ju längre ifrån känslorna man kommer desto lättare är det att förhålla sig rationell i sin analys. När det gått ytterligare ett par år så brukar bitterheten försvinna och till slut kommer man mest ihåg det som faktiskt var bra och kul i den relation man en gång hade.

Dit hade jag kommit för flera år sedan med ett visst ex. Jag har för länge sedan smärtsamt gått igenom varenda stadium av plågor men sedan flera år tillbaka inte funderat nämnvärt på personen ifråga. Om han någonsin kom på tal så tänkte jag att jag faktiskt helt ärligt önskade honom all lycka och framgång i livet.

Men, ibland blir det så tydligt varför man gjorde slut med en viss person. Det kan räcka med ett femminuterssamtal via msn. Allt det jag hade glömt gällande denna person kom tillbaka som en fet knytnäve i magtrakten. Jag inbillade mig att man utvecklade empati och förståelse under åren mellan tjugo och trettio. Det gör uppenbarligen inte alla. Jag misstänker att ödet ville på några få minuter visa att jag verkligen fattade rätt beslut när jag gjorde slut med den där killen för många år sedan. Helt ärligt Herr Öde, jag är redan medveten om det. Jag behövde inte få veta det ännu en gång.