Dagens brunch: Amerikanska pannkakor med blåbär och hallon. Innan pannkakorna serverade jag scrumbled eggs med körsbärstomater och skinka (jag har dock inget foto på det).

Ibland är jag bara världens bästa flickvän!

Nu är jag redo för en lördagkväll i dekadensens tecken. Killen är dock på väg att bli sjuk och laddar inrullad i en filt. Men vad gör det när man har en så underbar, postiv tjej? Killen är i alla fall övertygad om att den begynnande sjukdomen kommer att dö av hans fest ikväll.

Detta samtal säger så mycket om mig och den grundmurade ängslighet som hela min personlighet är uppbyggd på (givetvis med ett starkt skydd av tuffhet och I-don’t-care-sköldar). Ibland lyser dock denna ängslighet igenom. Scenariot utspelar sig mellan mig och min kille som är cykelklädd och ska ge sig ut i naturen och cykla.

Jag: Ska du inte ta dubbla vantar?

Han: (Ger mig en blick som om jag var efterbliven) Nej.

Jag: Men det ska ju bli snöstorm.

Han: Jaja, isåfall cyklar jag hem.

Jag: Har du med någon mobil?

Han: Nej.

Jag: Var cyklar du då?

Han: Nackareservatet.

Jag: Ja, för jag måste ju veta var du förmodas vara så jag kan förklara för polisen när jag ringer dem efter att det har börjat snöa och du inte kommer hem. De måste ju veta var de ska börja leta, menar jag.

Han: Jag kommer vid fyra – hej då.

Jag: (Springer med honom ut i trapphuset, kramar honom och vänder tårögt tillbaka till lägenheten, övertygad om att det var sista gången jag såg honom.)

Ridå

Jag borde nog aldrig skaffa barn. Synd att man inte kan förvara barn i bur. Då vet man var man har dem.

Idag ska jag inte göra särskilt mycket förutom ett och annat ärende. Ikväll ska jag däremot till Anna, min syrra där det vankas en ordentlig tapasafton med goda vänner, god mat och gott vin. Det ska bli jättekul. Mia, min syrra skulle vidare ut sedan. Det skulle Niklas också. Min tanke var att inte gå ut ikväll men man blir ju onekligen lite lockad när flera andra ska ut. Men, jag är lika glad att hänga med tjejerna, dricka vin och snacka hela kvällen. Vi får se vart det bär, huvudsaken är att man har kul.

Det blev fredagsvin med mina tjusiga systrar. Först var vi på Le Café/Sturecompagniet och pratade om allt från Linda ”Bionda” Rosing till trombocyter. Sedan gick vi vidare upp till Hotellet som var packat med folk. Nittionio procent hade ful slips. Vi höll dock det god min och snackade vidare. Sedan mötte Anna upp kompis. Efter ett tag drog jag mig hemåt. Min snälla kille bjöd på Kyckling Balti från Indiern i källaren. Det var urgulligt av honom.

Jag glömde säga att jag åkte tunnelbana med Idol-Markus. Jag trodde först inte att jag kände igen honom utan tyckte att en kille liknade honom på Slussen när jag väntade på tåget. Sedan såg jag att han hade en plastficka i knät där det stod ”Markus texter”. Det var då jag förstod att jag skulle sitta bredvid Idol-Markus under åtminstone tre tunnelbanestopp. Sedan pratade han i mobilen. Då var det ingen tvekan om att det var han. Nu blir ni allt avundsjuka va?

Idag är det fredag. Det är ju en bra dag. Bättre än typ tisdag. Jag har dock fått tillbaka mitt nackspärr och det gör min hållning mycket begränsad. Det blir till att byta ut lunch mot diverse värktabletter så ska det nog också bli bra.

Innan det är dags för fredagsvin runt Stureplan måste jag fixa några grejer i Solna av alla ställen. Syrran ville dra till nya klubben Julia på Restaurangen senare men det är mycket möjligt att vi saknar den energi som krävs för att hålla sig vaken till klockan 21 när det börjar. Det innebär att det blir ännu svårare att hålla sig vaken till klockan 23 då festligheterna på Spy bar sätter igång.

But who am I kidding? Det är ju alltid fredagsvinet som är det roliga. Synd bara att Lydmar inte finns längre för det var faktiskt bäst på sin tid.

Det här med kommentarer är en historia för sig själv. Jag har inkasserat en hel del sedan jag började min bloggkarriär här. De flesta är uppmuntrande, snälla, medhållande och glada. Andra är ungefär som den här:

det var den dummaste blogg jag läst

eller varför inte:

Du verkar (inte så lite) bitter på kth eftersom du tar upp det ofta. Kan det vara så att du inte var smart nog att komma in där? Bitterheten lyser mellan raderna. Du verkar ju inte veta något om kth om du tror att alla är töntiga där.

Note to self: reta inte upp KTH-nördarna i onödan… nu vidare till klassikern:

Du är ju inte direkt snygg eller trevlig själv, så varför kasta sten i glashus? Det är ju såna som dig som vi skrattar åt när du inte tittar.

Att skratta är bra. Det får alla ni på KTH och även andra göra åt mig!

Ibland får jag så här trevliga hot av galningar som inte riktigt förstår vad jag menar när jag talar emot legalisering av prostitution:

Men visst är det roligt med personangrepp!
Speciellt när det finns ett så roligt brott som kallas ”förtal”. Kom hit och hälsa på, och kalla mig för de där sakerna, ansikte mot ansikte. Sedan kan du visa mig de bevis du har för att styrka att jag är snedvriden och våldtäktsbenägen, eller så kan vi ringa farbror polisen.

Då blir man lite rädd även om det är härligt med folk som engagerar sig i viktiga frågor.

Ibland åker man på en ordentlig känga:

Dessutom så undrar jag hur den är funtad som så kapitalt dömer ut sin omgivning och placerar sig själv på någon sorts piedestal. Stavas det narcissism?

Oj, det är kanske det som är mitt problem? Tack för diagnosen!

Sedan finns det många som förgyller min dag, som denna till exempel:

skönt med någon som inte ber om ursäkt:) död åt jantelagen!

 eller denna:

Jag älskar blondiner 😉

eller vackra ord som dessa som får mig glad en hel kväll:

Som sagt. Tycker du skriver bra i övrigt. Du har en mycket intressant blogg. Jag tycker du lyckas kombinera ett privat tänk med proffsig argumentation. Det är lite ovanligt.. Du är precis på gränsen till vad som är alltför utelämnande. Och jag tycker du har den optimala gränsen i din helhet på din blogg.

Jag tackar för alla kommentarer och stålsätter mig inför nya. Men kom ihåg, som jag brukar säga: You can’t please them all!

Update:

• Har dammsugit (hittade nyårsdekorationer och matrester som kunde mättat ett mindre land i Afrika – m.a.o ytterst välbehövligt)
• Åt just en avocado som om det var en kiwi (gudomligt gott, vill ha en till)
• Har suttit i telefon med UD (vänliga och hjälpsamma)
• Smickrat pojkvän för snygg klädstil (smala jeans, svart -och vitrandig tröja och benvit supertjusig kofta)
• Ringt Spanien fyrahundra gånger
• Druckit Coca cola light (i sådan mängd så jag utvecklat vätskebrist i kombination med koffeinöverdos och kolsyremage – uhhh)
• Läst medborgarskolans katalog och vill hittills gå ungefär trettionio kurser (men kom på att jag hellre ville hålla de flesta kurserna själv då jag tror det blir bättre resultat på det viset)

Jag tycker att det är tillfredställande att äta det man har hemma. Att inte tvinga sig att laga en ”riktig” rätt utan bara plocka ihop det som ligger i kylen och hälla lite krydda på liksom. Då känns det som man äter helt gratis.

Det blir lätt så att när man delar hushåll med någon (läs kille) så känns det som om man måste laga riktiga maträtter varje kväll. När man är singel och bor själv så kan man laga vad som helst. Det kan i min värld vara en macka, en skål räkor, en varma koppen och en kexchoklad. Det räknas inte som middag i parrelationer tror jag.

Jag minns en gång för längesedan när en pojkvän dumpade mig och jag tyckte att det var så underbart att kunna komma hem och äta typ fem stekta ägg om jag nu var sugen på det. Slippa laga tio stekta ägg åt en sur jäkel. Dessutom skulle det hela tiden vara en massa Ahhhh och Ohhhh så fort han lagade mat – ”åhhh så gott, och fint upplagt!” In my ass – han lagade inte ens särskilt god mat.

Annars är pastagratäng en bra rätt som egentligen bara består av en massa skit man har hemma. Släng i lite broccoli, några strimlor frukostskinka, lök, vitlök, typ andra grönsaker som ligger och halvmöglar i kylen och på med Kelda ostsås och man har en rätt som inte är en rätt men ser ut och smakar som en rätt.

Puh, jag behöver skaffa mig ett liv.

Jag ringde just till pappa för att gratulera på Den Stora Födelsedagen. Han satt på en restaurang i Raval, Barcelona med mamma och beställde lunch. Vid halv två skulle de köra ner till vår älskade lilla by för att fortsätta firandet där med våra vänner. Jag vill ju också vara med och fira! Dock blir det stor uppvaktning i Stockholm i februari.

Grattis Pappa!