Stockholm är fullt av ställen man vi gå till, människor man vill träffa och evenemang som man vill gratiskäka på.

Jag orkar inte göra något utav det. Jag stannar hemma och surar i mjukisbyxor (visserligen nya sådana från Mango) och hårdrockstofs, umgås med max tre personer och betalar min egen jäkla mat. Jag kunde ju lika gärna bo i typ Höganäs..

Det fick mig att tänka på en tidig vår för några år sedan då jag och syrran båda var studenter och hade av någon anledning ännu mindre pengar än vanligt och rådde då på bot genom att utan någon som helst urskiljningsförmåga besöka varenda gratisätarmingel man blev inbjuden på  i hela Stockholm under några veckors tid. Det var en syn må jag säga att se systrarna Collin äta sig mätta på olika buffér där B-kändisarna prydlig och samlat tog en skiva prosciutto, ett kycklingspett och fyra penne rigate från en pastasallad medan vi lassade upp mat som två utsvultna lastbilschaffisar och gärna gick två gånger. Jag minns när syrran blev tacklad i buffékön av programledaren för SVT:s Fråga doktorn och när vi körde vespa med han den där programledaren i Hjärnkontoret eller Lilla sportspegeln eller hur det nu var. Det var tider det.

Nu går jag nästan aldrig på något kul längre. Men jag har ju visserligen kul ändå. Jag orkar bara inte sminka mig, sätta på mig obekväma kläder för att äta ännu en renköttssnitt och se Clabbe och Stefan Sauk sukta mot lågbudgetvideokamerorna.

Just nu tycker jag att det är roligare att kolla på film, laga mat till folk jag tycker om och hänga med de jag gillar mest en kväll, utan hets om att gå ut.

Om man nu ändå skulle gå ut i helgen så får man inte missa Andreas Kleerups releaseparty på Spy Bar imorgon. Det kommer att bli helt fab! Både Marit Bergman och Robyn kommer att stå på scen och bröderna Kleerup spelar skivor.

Denna jäkla cykling. Min kille har ockuperat tv:n mer än vanligt de senaste dagarna på grund av det där UPS-budet som levererade typ nio DVD-filmer med ointressanta cykelmatcher (?) lopp (?) tävlingar (?). Jag håller på att dö av ren och skär tristess. Dialogen vi hade för några minuter sedan lät så här:

Jag: Jaha, det kanske finns något annat vi kan titta på…?

Han: Du får gärna sitta här men då får du inte snacka.

Jag, tyst? Hur lite känner han mig egentligen?

Dagens middag – en Big Mac tillagad med svenskt kött och tankar om imperialism och krig i Irak. Till det pommes frites toppade med salt och transfett.

Hey, det är inte lätt att sakna självdiciplin och bo granne med McDonald´s…

Jag kom att tänka på ett fenomen som inte sällan dyker upp och förgör eller åtminstone småförgiftar gemene man (och kvinna). Detta fenomen är avundsjukan.

Att avundsjuka är en mycket mänskligt känsla vet vi alla. Avundsjuka kan vara så stark så den riktigt rasar in över människor och tar över alla logiska tankar och handlingar. Men när går gränsen för vanlig vardagsavundsjuka och den förgörande avundsjuka som även leder till bitterhet?

Jag kan, precis som alla andra drabbas av avundsjukan. När jag var yngre visste jag inte hur jag skulle angripa den och således heller inte hur jag skulle bli av med den. Nuförtiden brukar jag alltid stanna upp och tänka en extra gång varför jag blev så avundsjuk över just ”den” eller ”den saken”. Oftast handlar avundsjuka om att någon annan uppnår något man själv suktar efter. Det kan vara jobbet man vill ha, den perfekta pojkvännen som någon har skaffat eller helt enkelt ett nytt plagg som man själv letat efter med ljus och lykta.

Min tanke är den att jag aldrig skulle ge mig själv rätt till att känna avundsjuka över att någon annan uppnått sina mål som kan vara snarlika mina egna. Jag försöker istället se dessa personer som förebilder eller morötter till att nå dit jag själv vill. Om de kan så kan väl jag? Dessutom är det bara bra om vettiga, unga människor uppmärksammas.

Detta gör att jag har så svårt att förstå personer som snackar en massa skit om personer som lyckats med något bra bara för att de själva är avundsjuka. Ett exempel på detta skulle kunna vara Ebba von Sydow. Jag är kanske inte målgruppen för Veckorevyn och jag håller inte med Ebba i allt hon säger, MEN jag skulle inte snacka skit om en tjej som har jobbat hårt och gör något hon älskar. Jag vill också göra något jag verkligen älskar en dag så hon är ju i så fall en förebild på sätt och vis. Likaså Robyn, som inkasserat säckvis med skit genom sin karriär, hon gör inte alltid musik som tilltalar mig, men hon är ju grym och jobbar stenhårt med de hon vill. Ett annat exempel är Aftonbladets Ronnie Sandahl som är typ 22 år och har haft tjänst på tidningen sedan några dagar innan studenten. Det är ju inte direkt så att Aftonbladet tar en minivan och åker runt på gymnasieturné för att finna nya skribenter. Han har uppenbarligen legat på för att komma dit han vill.

Oftast är det ”missförstådda poeter” eller ”missförstådda musiker” som ger sig hårdast  på dessa personer. Jag är fullkomligt övertygad om att det runt om i Sverige finns tusentals oupptäckta författare, rockstjärnor och skribenter. Men om dessa personer slutade lägga sin värdefulla energi på att gnälla om vad alla andra gör för fel och istället kavlade upp sina skjortärmar och ringde, skickade in alster och inte gav upp så skulle de så småningom också sitta på sina drömjobb. Då blir det pinsamt att ha dissat alla de som man egentligen ville vara…

Dessutom är livet mycket mer behagligt när man i grunden är ganska tillfreds med sig själv och kan unna alla nära och kära (och ytliga vänner för den delen) framgång och lycka. Jag menar, om min syrra tjänar mer pengar än mig så kan hon bjuda på vin och köpa en lyxig födelsedagspresent till mig också…

Och glöm inte. Kharma strikes back.

Min första riktiga dejt utspelade sin under hösten i sjunde klass. Jag har fått upp ögonen för ett lång, tjusig kille (han var antagligen lång, tanig och gänglig som de flesta snabbväxande 13-åringar brukar vara) som var ny i min klass sedan en hopslagning mellan bondeklassen (vi) och förortsklassen (dem) hade skett.

Min bästa vän hyste ett starkt intresse för en kille i parallellklassen. En dag bestämde vi oss för att styra upp en dubbeldejt med dessa två intet anande killar. Självklart blev det jag som frågade hennes kille om han ville gå på dejt och hon som frågade min presumtiva pojkvän eftersom det var alldeles för pinsamt att fråga själv (vi tänkte aldrig på förvirringen vi skapade hos dessa killar).

Dejten skulle bli en riktig klassiker med McDonald’s på Södergatan i Helsingborg följt av bio på filmstaden intill. Jag minns en av de mer pinsamma sekvenserna i dejten vilket var de klassiska samkörningstelefonsamtalen. Samkörning var ett måste bland oss lantbor då inga bussar kunde ta oss dit vi ville. Till slut bestämdes det att min mamma skulle köra dit (såklart med instruktion om att inte öppna munnen en enda gång, inte ens för att säga hej för det vore så sjuuuuukt piiiinsamt) och min dejts mamma skulle köra hem.

Jag och min bästa kompis hade ett hemmaspa hos mig innan dejten och gjorde ansiktsmasker, moussade våra permanenter och strök våra superlosejeans som passade perfekt till den nya gråmelerade bodyn. We looked hot!

Nervositeten var påtaglig när vi fyra fann oss själva på McDonald’s och försökte föra en konversation så som bara trettonåringar kan. När min dejt, efter en timme, undrar vad det är för någonting vitt som sitter fast under min haka och sträcker sig hela vägen till örat, håller jag på att bryta ihop. Min dejt försökte hjälpa mig att komma på vad det kunde vara: ”Det ser ut som gips”, försökte den gänglige stackaren förklara.

Jag sprang in på toaletten och inser att halva min ansiktsmask sitter kvar, som berg, under hakan. Jag bryter i princip ihop, på äkta trettonåringsvis och skrubbar och sliter i min stackars hud tills ansiktsmasken har släppt. Sedan kommer jag ut igen, med rödflammig hy, till tomma hamburgerpapper och svarar trumpet: ”ingenting” på killarnas frågor om vad det var jag hade under hakan.

Jag har aldrig efter det provat en ansiktsmask igen.

Resten av dejten löpte så smärtfritt det kan när fyra trettonåringar är inblandade. Jag minns att den följdes av ett par tryckare på de nästkommande högstadiediscona. Sedan blev jag och den gänglige snyggingen istället goda vänner och umgicks en massa fram tills gymnasiet splittrade oss.

Hur var Din allra första dejt?

Jag lyssnar idag om och om igen på Babyshambles The Blinding E.P som jag fick i julklapp. Den är fantastiskt.

Dagens middag blev en Spagetti Bolognese. Den tillreddes med morötter i små, små bitar, zuccini i pyttebitar, lök, vitlök, köttfärs, rödvin, två köttbuljongstärningar, en skvätt kött -och rödvinsfond, krossade tomater och två färska tomater i bitar. Dessutom slängde jag i en deciliter riven parmesanost i såsen så den fick bättre konsistens. Havssalt, nymalen svartpeppar, timjan och en superb spansk spagettikrydda satte pricken över i.

En av mina bästa gamla vänner Joanna har precis blivit moster till en liten Hjalmar! Grattis! Jag blev så glad att höra det!

Min kille övertalade just min minsta lillasyster att rengöra varenda kakelplatta i det nyrenoverade badrummet för att sedan köra någon slags polering på samma plattor. Hon insåg nämligen att hon bara ägde 74,44 kronor och behövde snabba cash till sitt grava beroende av semlor och min kille lockade med några sköna hundralappar.

Just nu fejar ungen för fullt och killen sitter som en pösig bankdirektör med svart polsk städhjälp i soffan och kollar på cykling.

Jag håller mig helt och hållet utanför detta moraliskt förkastliga beteende.

Här ser jag ut som en fyrtiofemårig punkare.