Systrarna var här på lasagne och det var jättekul att vara tre igen. Mia kom i princip direkt från Arlanda och hade med sig spanska tidningar och foton. Sedan sydde hon i en knapp, tog en brieost i kylen och drog.

Just nu kollar jag på Jamie Oliver. Nog att jag älskade honom från allra första början, har alla kokböcker och tyckte att han var sjukt cool  i sin chef by day/indie drummer by night-stil innan men när han sitter hos en surmulen minister och gör politik av skolmat och tar Irakkriget som exempel på vilken budget Storbritannien prioriterar så kan man bara älska honom. He’s the man!

Snabbstädning sedan ner på Ringen för inhandling av mjölk eftersom båda systrarna kommer hit på Lasagnemiddag, fundering på om jag ska besöka Viktor & Rolfpartyt på Plaza, inser att det finns alltför många band och alltför lite tid för att hinna lyssna på allt man vill, värk i benen efter trettio minuters kutande på löpbandet, sugen på fika, får inte, får inte. Jag hinner inte med livet. Det går så snabbt.

Miaungen ringde precis från Malagas flygplats där hon satt och väntade på sitt stockholmsplan med en äcklig hamburgare i handen. Hon kommer i eftermiddag. Både jag och Anna har saknat henne så mycket. Två systrar är inte nog när man kan vara tre.

Jag kom över en bild som är tagen för ett par år sedan i vårt studentområde en sen onsdagkväll i januari på väg hem från allas vårt Allhuset – Stockholms Universitets Erasmustäta onsdagspub. Jag var bara tvungen att dela med mig eftersom jag blev sjukt nostagisk när jag kom att tänka på alla dessa onsdagar då vi tjejer på bilden hängde med våra galna grannar från olika hörn av världen.

Från vänster: Lillasyster Anna, Fröken J i famnen på Barcelonakillen Juanjo (som f.ö inte kunde ett ord engelska) och slutligen då jag själv.

Jag har gjort en ny upptäckt. På träningskortet jag köpte och i samband med det blev tvångsfotad har jag en tangorabatt. Den är inte synlig vid första anblick, men om man tittar mer noggrant på fotot ser man en perfekt tunn mustasch. N såg den också. Han trodde att det var en sån där kamera som visar ens sanna jag. Om det vore fallet hade jag hellre sett att det dolde sig ett hollywoodsvall av lockar och möjligen längre ögonfransar. Men nej, mitt sanna jag har en tangorabatt. Det är väl bara att lära sig att leva med det.

Nu har jag bestämt mig. Jag kommer inte att följa med på tapasmiddagen ikväll utan ska efter många om och men stannna hemma och titta på tv och käka räkor för mig själv. Ibland behöver man en lugn kväll fast man inte tror det. Detta är lektion ett i att fokusera på mig själv. Nyårslöftet ska hållas åtminstone fram till februari.

Om ni av någon anledning befinner er i Sundbyberg vid lunchtid någon dag så måste ni besöka Café Food Wise. Jag käkade en sallad som man själv får kombinera idag. Man väljer sex alternativ och trots att det låter mycket så kunde jag knappt bestämma mig. Jag käkade mig proppmätt på bland annat kycklingfilé (en hel), vinbladsdolmar, fetaost, körsbärstomater, baba ganoush, persiljesallad och sen då den marinerade fullkornspastan som ingick.

Med tanke på hur jag går klädd idag kan man av misstag tro att grungen inte är död. Märkligt med tanke på att jag aldrig varit förtjust i grunge och således aldrig burit kläder som kan föra tankarna åt det hållet. Förutom idag då.

Jag kollade just på de sista tjugo minuterna av Outsiders. Det handlade om folk som var hemlösa – vissa pga missbruk och andra för att de valt det själva. Det var en kille som var lika gammal som jag som såg ut som urtypen som drar till Barcelona ett år och lever på sopor och hänger med andra dreadlocksprydda squatters och röker hasch på Plaza del Tripi i hopp om att se en skymt av Manu Chao. Han bodde i ett tält i skogen och lagade linsgryta över öppen eld. Jag och N började föreställa oss ett sjukt scenario – tänk om man var ute en kväll och träffade den där snubben och han frågade om man ville hänga med hem på en kopp te. Förmoda att man svarade ja och man blev insläpad i skogen och hem till hans tält. Shit, vilken ångest man skulle vakna med dagen därpå med myror krypandes över benen och kvistar i håret.

Som sagt, jag avskyr camping och friluftsliv. Tur jag hittade N istället för dreadstältarkillen. Södermalm är sjukt mycket bättre än tallskogen.

Jag lagar just nu en äpplekanel-kompott åt min kille som han ska ha i sin nyttiga frukostgröt. Det tycker jag är extremt husmoderligt och fint av mig.