Efter min och Annas ankdammsdiskusson om Stureplan igår började jag fundera över fenomenet med s.k inneställen och kändisfester. Vad är det som lockar? Jo, det är väl ingen svår fråga direkt. Stureplan har i Sverige blivit en symbol för kändisar, glitter, pengar och lättja. Långt ut i obygden har varenda metallarbetare en åsikt om just Stureplan. Om vi skalar av alla fördomar och myter om just Stureplan så är det just inget mer än bara ett litet område centralt placerat i huvudstaden där det råkar ligga ett större antal utskänkningsställen. Detta är inte på något sätt unikt. I varenda storstad världen över finner man (oftast fler än ett) nöjesområde. I Sverige har vi endast ett. Det är Stureplan. Sverige är ett miniland vilket gör att varenda kändistillställning måste fyllas ut med kreti och pleti eftersom tillställningen annars skulle vara halvtom. Sverige har inte så många kändisar och det är väl inte så konstigt om man gör en snabb matematisk beräkning av hur många som bor i landet och hur många procent av dem som borde vara kändisar. Hade vi fler varit kändisar så hade begreppet drabbats av akut inflation och inte betytt så mycket. Dessa kreti och pleti som fyller ut kändistillställningarna är alltid fler än vad kändisarna är. Det betyder att i princip vem som helst kan gå på kändisfest, åtminstone om man en gång hamnar på någon lista som sedan sprids. Då känns det inte så speciellt eller mytomspunnet längre.

Jag har en ytlig drift. Det har jag haft så länge jag kan minnas. Min amatörpsykologiska tolkning av det är mitt ursprung, ute på landet där den skånska myllan gav sockerbetor varje höst. Där fanns inget Stureplan så långt ögat nådde förbi pilträdsalléerna mot horisonten. Det är troligtvis därför man kunde se mig och min bästa kompis lura oss in i kön till 1996 års hippaste klubbstjärna i Bryssels kändispartyn. Två sjuttonåriga helsingborgs-spice-girls på jakt efter glitter, yta och någonting mer. Det går nog att förklara springet på Les Bains Douche i Paris i mitten på 1990-talet genom det också. Vad letade jag efter? Jag såg modeller och andra kändisar, personer i kläder jag inte visste fanns (och så talade ni bakom ryggen på mig om mina outfits, skåningar), glitter, dekadens, ja allt man kunde önska sig av Paris inneklubb. Men jag fick inte nog. Inte heller vet jag vad jag sökte. Turnén fortsatte genom Europa. Till slut hamnade jag i Stockholm, just när Skånegatan tappade sin forna indiemystik. Några år senare sprang jag som en galning på Laroy (minns att Britney var där en kväll, samtidigt som prinsessan Madeleine), Köket, Kharma och jag vet inte vad jag sökte. Jag vet bara att jag inte fann det. Tusen nätter av mitt namn på gästlistor hjälpte inte. Då följde en period av stillsamhet.

Jag söker fortfarande ibland, men inte lika intensivt som förr. Jag har insett att det inte finns något att finna. Bakom allt glitter är det svart. Svart som i rymden, oändligt. Det finns inget bakom. Att gå dit, till glittret som drar som en mygga dras mot ljuset, är meningslöst. Det ger glädje i en minut. Det ger glitter i en minut. Men sedan är det svart.

Men det är okej. För nu vet jag. Att söka efter något ute tar en ingenstans. Man måste först söka efter något hemma, inne i sig själv. Då slipper man mörkret när man går hem efter en natt i Stureplans glitter.