Jag lider av ett allvarligt missbruk. Jag har ett alltför långt gånget räkmissbruk. Åh, dessa små rosa guldklimpar från havets botten, jag får inte nog. De frestar mig, lockar mig, kallar på mig: ”Malin, tina oss, släng i oss i varenda sås, lägg oss på pizzan, ät oss som vi är”. Och jag gör det. Jag äter de små havsbananerna som de är. Jag kan inte sluta. Jag väntar på den dagen då en ond räka slinker ner i min räkfyllda buk och ger mig magsjuka. Kanske blir det den dagen mitt missbruk kommer att se sitt slut. Fram tills dess är det jag och mina räkor. En kärleksrelation, starkare än något annan.