Vid halv sex dök mina systrar upp här på Södermalm med McDonald’s-påsar i händerna och med den bitterljuva nyheten att McD’s kör en kampanj med friterade ostar formade som hjärtan. Där föll hela min bild av hälsosam Anna Skipper-mat och träning samman. Ost är ju mitt heroin. Eller kokain. Om jag hade tagit kokain istället hade jag sett ut som Kate Moss. Nu är jag närmast trind. Jag satt i alla fall och petade i min lax och broccoli medan systrarna tuggade speciella kryddiga pommes. Mia den lilla tomten hade dessutom köpt presenter till oss för vi var så bra systrar. Jag fick ett par byxor/tajts från Urban Outfitters och Anna ett par assnygga örhängen. Hon är ju bara för gullig, det lilla livet.

Sedan åkte jag och mina systrar till Kulturhuset för att höra Lucía Etxebarría prata i en timme. Det var coolare än att se vilket band som helst spela. Jag tycker att hon är så sjukt cool, älskar vad hon skriver och stödjer henne så mycket i det svåra med att vara uttalad feminist i det konservativa Spanien. Hon är verkligen min idol nu. Det var grymt att höra vad hon hade att säga om sina böcker, om karaktärerna, om sig själv. Gud, vad jag beundrar människor som vågar hänga ut sig på det där sättet. Hon pratar om droger, terapi, prozac, Aznar-regeringen och Baskien på ett helt naturligt sätt. Efteråt skulle Anna få en av hennes böcker signerad och jag och Mia stod med i kön som två groupies.

Efter denna underbara författarkväll gick jag och Anna bort till Riche en runda. Det är ju faktiskt torsdag och då bör man ju vara där. Vi såg Mogge. Han hade en extremt ful jacka. Blev inte han vald till Sveriges bäst klädda man på Elle-galan? Det stämmer i så fall inte längre. På tunnelbanan hem satt jag mittemot han som sjöng Du är så yeah yeah wow wow. Han skröt om Greklandssemester. Nu ska jag dricka coca cola och sova.