Igår kväll var det dags att fira Mias stundande födelsedag. Vi var ett gäng som möttes upp på La Cucaracha här på Söder för att intaga mången tapas till facila priser. Till slut beställde alla in tre tapas var vilken resulterade i en vitlöksöverdos utöver det vanliga.

Henrietta drog det kortaste strået då hon artigt frågade Niklas:

-Hur är det?

-Bra men trött, svarade Niklas.

-Vad har du gjort? undrade Henrietta.

Då påbörjade Niklas en histora som satte igång i september 1977 då han föddes och berättade detaljerat om hela sitt liv. Jag gick på toa någon gång kring oktober 1994 då Smashing Pumkins spelade i Stockholm och Niklas berättade detaljrikt om en praktik i skolan.

Tjejerna sörplade lyxiga drinkar och jag och Anna bestämde oss vid midnatt att dra oss mot Debaser. Vi ställde oss i kön och efter exakt åtta minuter hade kylan knäckt oss å det grövsta. Då linkade vi tillbaka till Slussens tunnelbanestation som två polaräventyrare som tillbringat de senaste fyra dygnen på ett flytande isflak innan räddningshelikoptern dykt upp. Dock hade vi annan klädstil. Kylan tvingade oss hem helt enkelt. Det irriterade oss mer än ni kan ana.

Nu ska jag hoppa i andra kläder för att åka på söndagsmiddag hos svärföräldrarna.