Jag är full av ord men kan inte skriva. Orden snurrar runt, en del förbi och vissa stannar. Jag kan inte samla dem, forma dem, skapa meningar av betydelse för någon annan än mig själv.

Finns det en enkel förklaring till varför de mest framgångsrika komikerna lider av ångest, depressioner och oftast ett missbruk? Kan man bara vara riktigt rolig om man vet vad raka motsatsen innebär? Fundamentalt glada människor, sådana personer man finner i föreningsliv, scouter eller liknande skämtar gärna men saknar humor. De är aldrig roliga. De skämtar och skämtar men ingen skrattar. Är de för glada för att kunna roa andra människor?

Jag hade en gång en diskussion med en vän som är en av de främsta inom sitt mycket kreativa yrke. Han hyste en rädsla för att medicinera bort sin ångest och sina mörka svackor för då kanske kreativiteten skulle försvinna. Är man dömd att leva i mörker för att kunna producera någonting kreativt?

En annan gång diskuterade jag dikotomin hybris/självförakt med en framgångsrik popstar. Han, liksom jag själv, pendlade kraftigt mellan dessa två lägen. Ena sekunden är man bäst i världen för att strax efteråt tycka att det man gör är helt värdelöst. Uppenbarligen spelar det ingen roll hur duktig, uppskattad, hyllad eller allmänt erkänd man är. Tvivel om den egna personens förmåga är ändå ständigt ifrågasatt av en själv. Är det denna känsla som driver en?

Hur många briljanta böcker, låtar eller tavlor har producerats ur ren glädje och lycka?