Nu lider jag återigen av insomnia. Det har jag visserligen gjort sedan jag var mycket ung men efter ett år av lite kemisk hjälp har jag sovit som en prinsessa. Varje kväll har varit fröjdefull, lyckosam och positiv. Ingen ångest att gå och lägga sig eftersom vetskapen om att jag kommer att somna helt plötsligt funnits där. Paradiset i en liten medicinask. Jag visste hela tiden att dagen skulle komma då det inte hjälpte längre, när effekten skulle minska för att sedan inte hjälpa alls. Inatt slutade hjälpen, min sömnens krycka kastade in handduken, mina allra bästa kompisar lämnade mig. Nu är det jag och långa nätter som ska tillbringa tid ihop igen. Tid jag inte är intresserad av att lägga på just natten. Insomnia. En av de värsta fiender man kan ha.