När jag och min syrra var yngre hade vi en förkärlek till att mer klä ut oss än att klä upp oss när vi gick ut. Jag kom att tänka på det igår kväll när jag försökte komma fram till just när jag blev tråkig. Jag minns inte, det har antagligen skett under ett flertal år då jag insåg det trevliga i att bara se snygg ut istället för galen och kanske lite söt.

Jag mindes den där gången i Barcelona typ 1997 när en liten flicka vill ha min autograf för hon trodde att jag var med i Spice girls. Det borde ju vara ett wake up call för de flesta. Tyvärr inte för mig. Jag mindes också den där gången i gymnasiet när jag gick till överdrift på en Halloweenfest så inga av mina kompisar kände igen mig. Jag pussades dessutom med en kille som efter två timmar frågade vem jag egentligen var – ” Malin Collin Sp1c”, svarade jag. Jag kunde inte avgöra om han blev besviken eller inte.

Min syrra Anna hade i gymnasiet också en del konstiga attribut på sig när hon gick ut. Hon brukade köpa breathe mints på en liten kiosk som låg mellan vårt hus och centrum innan hos skulle göra stan. De som jobbade där sa alltid lika glatt: ”vad fiiin du är, ska du på maskerad?”. Det kan ha varit hennes tiara och glitter under ögonen som förvirrade dem.

Vi ser for the record mer normala ut nu. Det är liksom inte lika charmigt att se ut som Ginger Spice när man börjar närma sig trettio.