Min kille sa häromdagen att man kunde ta en dag och åka skidor i hammarbybacken. Som den härliga pessimist jag är kom jag direkt på att jag saknade kläder för det ändamålet. Jag menar det är ju inte hundra att åka slalom i stuprörsjeans och skinnjacka. Min kille sa att man kunde låna täckkläder av någon. Jag hade inga fler negativa argument längre.

Senast jag åkte utför var på sportlovet i nian i de österrikiska alperna. Under min uppväxt åkte jag dock en del utför, både i fjällen och i alperna några vintrar. Jag var aldrig någon stjärna men jag tyckte att det var kul. Min syster Anna är däremot en av de sämsta slalomåkare vi har i det här landet. Jag minns Österrike 1994 när pappa åkte före Anna och stannade upp i backen för att se att hon hängde med. Det gjorde hon tydligen inte eftersom hon inte gick att finna någonstans i backen. En stund senare kom en ursinnig Anna ut ur skogen med skidorna i handen och började gå nerför en alptopp. Där, inne i de österrikiska skogarna hade hon fått nog. Anna blev så att säga aldrig någon OS-medaljör.

Jag minns en vinter då jag åkte första åket med mamma och glömde bort att man skulle svänga om man skulle ta sig ner för ett berg. Det resulterade i ett jag åkte störtlopp rakt in i en liftstuga och skidor och stavar flög åt alla håll.

Under den där alpsemestern 1994 dejtade jag en kille ett par gånger. Vi misstänkte att hans familj nog var inblandad i maffian. Detta självklara antagande baserade vi på att han var halvitalienare och halvpolack. Dessutom skickade han brev hem till mig efter resan på rosa tjejbrevpapper. Jag svarade aldrig.

Kanske dags att våga stå på ett par skidor igen. Min rädsla är en kombination av att jag ska bryta ryggen eller nacken och att jag ska vara dålig. Nu kan jag ju tänka att jag en gång för längesedan faktiskt kunde åka skidor ganska hyfsat. Jag vill inte att det minnet ska förstöras.