Igår var jag och syrran ute och svirade lite. Vi hamnade på Debaser och fick i den långa kön in till värmen två nya vänner – ett tyskt syskonpar som var på semester. Kvällen kännetecknades sedan av oss i hörnet vid DJ-båset dansandes till gamla indie-dängor. Roligast var när de satte igång Fuck forever med Babyshambles. Annars kände jag mig mest som en förälder som hamnat på fel utskänkningsställe då klientelets genomsnittsålder låg någonstans på 11-12 år. Det som brukar utmärka 11-åringarna är deras kärlek till The Smiths och Håkan Hellström. Jag tror jag tappade tålamodet någonstans i mitten på Ramlar då sju stycken tolv och ett halvtåringar hoppade på mina svarta ankelboots med sina små converseskor i storlek 32. Då packade jag och syrran ihop oss och strosade hem.

Min kille hade hållt sig vaken och välkomnade mig när jag trillade in vid halv fyra. Det finns inget bättre än när han är vaken när man kommer hem sent. Då slipper man smyga bland släckta lampor med rädsla att väcka honom. Nu kunde vi i stället dricka ett glas coca cola och jag kunde diskutera kvällen med honom. Jag sjöng dessutom hela Cemetary gates med The Smiths för honom (vilket måste varit både falskt och hemskt) eftersom det är den enda The Smithslåt jag verkligen älskar.

Nu ska jag ner på Ringen och köpa de saker jag behöver till den stundande söndagslasagnen. Den kommer att bli späckad med grönsaker, köttfärs, smakrik ost och en bechamel from heaven.