Det var sommar och hela familjen var som vanligt samlade i vår lilla fiskeby i den spanska byn. Vi låg och sov, jag och Anna i vårt rum, Mia och Sanna i sitt och mamma och pappa i det fina hörnrummet. Alla på övervåningen med medelhavets vågor några meter utanför fönstren. Jag vaknade till av att pappa utbrister att bilen är borta. Pappas alldeles nyinköpta mörkblå Volvo som varit den bästa bilen han kört från Sverige till Spanien under alla dessa år. Jag reser mig ur sängen, tittar ner på infarten och ser mycket riktigt att platsen där bilen brukar stå gapar tom. Hela familjen står nu villrådiga och tittar på varandra. Vi springer ner till bottenvåningen och ser direkt att någon har varit inne i huset. De flesta mobiler är borta då vi alla laddade dem i vardagsrummet. Pappas mobil är dock kvar och jag går in i en otroligt beslutsam och lösningsfokuserad state of mind. Mamma står i ett tunt linne och underkläder och skriker rakt ut (hon är en kvinna som sällan undertrycker sina direkta känsloyttringar) vilket gör att jag får stänga in mig i undervåningens badrum, kliva in i duschen för att kunna ringa Vodaphone och spärra alla de stulna mobilerna.

 

När det samtalet är avslutat tvärstannar Policia Local (lokalpolisen) utanför vårt hus. In stiger två polismän och en vän till våra föräldrar som förklarar att vår bil hittats sönderkrockad uppe på huvudgatan och det enda som gick att finna var ett papper med vår väns företagsnamn på. Därför hade polisen ringt honom. In i polisbilen hoppar pappa (som dock befinner sig i svår posttraumatisk chock då hans nya bil var hans ögonsten). Jag inser att jag måste följa med – tvingar polisen att vänta när jag hoppar i en kjol. Sedan bär det iväg till platsen för krocken. Tjuven hade missat att väja för en rondell och hade således kört i 150 km/h genom rondellen, in i ett litet planterat träd (som sedan gick att finna i fastkilat i bilen) och rakt in i en småbil vars pensionerade ägare inte hade en ordentlig försäkring.

Sedan åker vi vidare till polisstationen där vi fick en av våra strandväskor full med saker som polisen funnit i bilen. I den fanns bland annat: mobiltelefoner, våra svettiga gamla joggingskor (som vi envisas att ta med vareviga sommar med ett halvhjärtat löfte om att bli både vältränade och solbrända under semestern), några yoghurtförpackningar (den lite bättre yoghurten vi hade i kylen med senast utgångsdatum), en flaska med den dyra apelsinjuicen (inte den billiga som stod närmast), en uppackad present (omslagspappret låg kvar i lägenheten) och Mias handväska.

 

Det sista fyndet var det läskigaste då alla andra saker fanns på undervåningen och Mias handväska låg på hennes nattduksbord bredvid en enorm sax som hon använde för att klippa till plåster åt henne skoskav. Detta innebar att tjuven faktiskt hade smugit upp när vi sov och tagit saker vid sängen.

 

Efter många långa timmar hos både polisen och Guardia Civil (den gamla Franco-polisen) fick vi papperna i ordning och sedan var det bara att kontakta försäkringbolagen och SOS. Dock insåg vi en gång för alla hur snabb ryktesspridningen är i vår by för det tog inte lång tid förrän gamla tanter kramade oss på gatan, Mias och Sannas alla beundrare hängde utanför vår grind för att veta mer och tanterna samlades runt Volvon som stod ute på gatan vid en bilverkstad för att göra korstecknet. Tjuven hittade dem aldrig eftersom han trots en så kraftig krock uppenbarligen inte behövde söka läkarvård. Därmed bevisat att Volvo är säkrast.

 

Resten av semestern sov pappa med en parasollpinne bredvid sängen för att snabbt kunna oskadliggöra potentiell inbrottstjuv. Vi fyra blondiner mottog också oändligt antal arga blickar från polisernas flickvänner under kvällarna då poliserna glatt hejade på oss och körde förbi vårt hus fler gånger än vad som var rimligt för vår säkerhet.

 

Än idag kan man få höra om dagen då svenskarnas bil snoddes – den mest mytomspunna dagen i byn sedan Franco dog.