Det var sommar och hela familjen var som vanligt samlade i vår lilla fiskeby i den spanska byn. Vi låg och sov, jag och Anna i vårt rum, Mia och Sanna i sitt och mamma och pappa i det fina hörnrummet. Alla på övervåningen med medelhavets vågor några meter utanför fönstren. Jag vaknade till av att pappa utbrister att bilen är borta. Pappas alldeles nyinköpta mörkblå Volvo som varit den bästa bilen han kört från Sverige till Spanien under alla dessa år. Jag reser mig ur sängen, tittar ner på infarten och ser mycket riktigt att platsen där bilen brukar stå gapar tom. Hela familjen står nu villrådiga och tittar på varandra. Vi springer ner till bottenvåningen och ser direkt att någon har varit inne i huset. De flesta mobiler är borta då vi alla laddade dem i vardagsrummet. Pappas mobil är dock kvar och jag går in i en otroligt beslutsam och lösningsfokuserad state of mind. Mamma står i ett tunt linne och underkläder och skriker rakt ut (hon är en kvinna som sällan undertrycker sina direkta känsloyttringar) vilket gör att jag får stänga in mig i undervåningens badrum, kliva in i duschen för att kunna ringa Vodaphone och spärra alla de stulna mobilerna.

När det samtalet är avslutat tvärstannar Policia Local (lokalpolisen) utanför vårt hus. In stiger två polismän och en vän till våra föräldrar som förklarar att vår bil hittats sönderkrockad uppe på huvudgatan och det enda som gick att finna var ett papper med vår väns företagsnamn på. Därför hade polisen ringt honom. In i polisbilen hoppar pappa (som dock befinner sig i svår posttraumatisk chock då hans nya bil var hans ögonsten). Jag inser att jag måste följa med – tvingar polisen att vänta när jag hoppar i en kjol. Sedan bär det iväg till platsen för krocken. Tjuven hade missat att väja för en rondell och hade således kört i 150 km/h genom rondellen, in i ett litet planterat träd (som sedan gick att finna i fastkilat i bilen) och rakt in i en småbil vars pensionerade ägare inte hade en ordentlig försäkring.

Sedan åker vi vidare till polisstationen där vi fick en av våra strandväskor full med saker som polisen funnit i bilen. I den fanns bland annat: mobiltelefoner, våra svettiga gamla joggingskor (som vi envisas att ta med vareviga sommar med ett halvhjärtat löfte om att bli både vältränade och solbrända under semestern), några yoghurtförpackningar (den lite bättre yoghurten vi hade i kylen med senast utgångsdatum), en flaska med den dyra apelsinjuicen (inte den billiga som stod närmast), en uppackad present (omslagspappret låg kvar i lägenheten) och Mias handväska.

Det sista fyndet var det läskigaste då alla andra saker fanns på undervåningen och Mias handväska låg på hennes nattduksbord bredvid en enorm sax som hon använde för att klippa till plåster åt henne skoskav. Detta innebar att tjuven faktiskt hade smugit upp när vi sov och tagit saker vid sängen.

Efter många långa timmar hos både polisen och Guardia Civil (den gamla Franco-polisen) fick vi papperna i ordning och sedan var det bara att kontakta försäkringbolagen och SOS. Dock insåg vi en gång för alla hur snabb ryktesspridningen är i vår by för det tog inte lång tid förrän gamla tanter kramade oss på gatan, Mias och Sannas alla beundrare hängde utanför vår grind för att veta mer och tanterna samlades runt Volvon som stod ute på gatan vid en bilverkstad för att göra korstecknet. Tjuven hittade dem aldrig eftersom han trots en så kraftig krock uppenbarligen inte behövde söka läkarvård. Därmed bevisat att Volvo är säkrast.

Resten av semestern sov pappa med en parasollpinne bredvid sängen för att snabbt kunna oskadliggöra potentiell inbrottstjuv. Vi fyra blondiner mottog också oändligt antal arga blickar från polisernas flickvänner under kvällarna då poliserna glatt hejade på oss och körde förbi vårt hus fler gånger än vad som var rimligt för vår säkerhet.

Än idag kan man få höra om dagen då svenskarnas bil snoddes – den mest mytomspunna dagen i byn sedan Franco dog.

I lördags kväll innan vi skulle gå ut frågade jag min kille om jag hade dålig andedräkt. Jag öppnade munnen och han började sniffa. Han kände inget och satte således näsan närmare och närmare min mun. Till slut hade han hela näsan inne i min mun och då fick jag panik. Av någon anledning smällde jag ihop käkarna då och min läpp fastnade mellan mina egna tänder och N:s näsa. Det hela slutade i en enorm smärta i min egen läpp och lika mycket smärta i N:s näsrot. I fortsättningen ska jag bara borsta tänderna utan frågor.

Jag är något av en soppfantast. Jag tror det beror på avsaknaden av soppor under min barndom. Aldrig en enda gång serverades vi soppa. Fortfarande skulle nog mina föräldrar skaka på huvudet och fnysa att soppa inte är riktig mat om man förde det på tal som lunchalternativ eller liknande. Jo, just det, nu kom jag på att vi faktiskt ett par gånger har ätit kantarellsoppa som förrätt i mitt barndomshem men det var bara när vi hade gäster så jag antar att det var för att verka normal eller något som kantarellerna serverades i rinnande sörja istället för i den sedvanliga såsen. Jag växte dock upp utan några större avsaknad-av-soppa-djupa-ärr-i-själen.

Nu är jag däremot galen i soppa. Speciellt som lunch under vinterhalvåret. Jag älskar nästan alla slags soppor – krämiga, trögflytande grönsakssoppor, saffransdoftande fisk -och skaldjurssoppor, sparrissoppor, svampsoppor, lins -och tomatsoppor, minestrone you name it. Jag brukar ofta göra mina egna soppor men har kommit fram till att Keldas kylda soppor faktiskt är hur goda som helst och löjligt lätta att värma på. Nu har jag dessutom funnit ännu en favorit bland kylda soppor och det är Campbells nylanserade enliterssoppor. Grymt gott och nyttigt till lunch med en bit hårt bröd med pålägg.

Jag vill tillägga att jag inte får pengar av sopptillverkarna för att säga detta. Detta är mina egna väl utprövade åsikter och ni kan lita på att min röst inte är köpt.

Vår säng är så mjuk. Alltför mjuk. N börjar till och med i sin deperation över hårdare madrass fundera på att såga ut en plywoodskiva med rätt mått som han kan lägga under bäddmadrassen. Jag tycker det är en vansinnig lösning.

Den får mig att minnas en sommar i vår by i Spanien när vi bodde i vårt gamla hus. Huset var även utrustat med gamla sängar. En morgon fick min pappa ett psykbryt över sin säng som i bästa fall gick att jämföras med en hängmatta gällande bekvämlighet. När han väl hade lagt sig så försvann han så att säga ner i djupet och kom aldrig upp igen – så mjuk var den sängen. Denna morgon hade min pappa fått nog och rasade ner i källaren med något desperat och galet i blicken. Efter ett tag kommer han upp igen, bärandes på en gammal dörr som han hittat. Dörren lägger han i sängen och resten av semestern sov han nog riktigt gott. Huruvuda dörrhandtaget skapade några sömnproblem förtäljer dock inte historien.

Man tager vad man haver.

Igår var jag och syrran ute och svirade lite. Vi hamnade på Debaser och fick i den långa kön in till värmen två nya vänner – ett tyskt syskonpar som var på semester. Kvällen kännetecknades sedan av oss i hörnet vid DJ-båset dansandes till gamla indie-dängor. Roligast var när de satte igång Fuck forever med Babyshambles. Annars kände jag mig mest som en förälder som hamnat på fel utskänkningsställe då klientelets genomsnittsålder låg någonstans på 11-12 år. Det som brukar utmärka 11-åringarna är deras kärlek till The Smiths och Håkan Hellström. Jag tror jag tappade tålamodet någonstans i mitten på Ramlar då sju stycken tolv och ett halvtåringar hoppade på mina svarta ankelboots med sina små converseskor i storlek 32. Då packade jag och syrran ihop oss och strosade hem.

Min kille hade hållt sig vaken och välkomnade mig när jag trillade in vid halv fyra. Det finns inget bättre än när han är vaken när man kommer hem sent. Då slipper man smyga bland släckta lampor med rädsla att väcka honom. Nu kunde vi i stället dricka ett glas coca cola och jag kunde diskutera kvällen med honom. Jag sjöng dessutom hela Cemetary gates med The Smiths för honom (vilket måste varit både falskt och hemskt) eftersom det är den enda The Smithslåt jag verkligen älskar.

Nu ska jag ner på Ringen och köpa de saker jag behöver till den stundande söndagslasagnen. Den kommer att bli späckad med grönsaker, köttfärs, smakrik ost och en bechamel from heaven.

Jag och min kille började under lördagkvällen fundera på om vi ska skaffa en kattunge. Vi är inga kattmänniskor överhuvudtaget men gillar båda tanken på att ha en liten söt Mjau när man kommer hem efter en dålig dag. Dock måste vi lära oss att gilla kattskrället även när den fäller och är asocial. Jag misstänker att våra kattfunderingar kommer att ta ett tag då jag egentligen vill ha en zebra och N helst önskar sig en rottweiler. Kattungen har uppenbarligen en del att leva upp till.

Mamma köpte en massa grönsaker till mig och nu ska de som är kvar tillagas och bli en god fransk ratatouille – såklart med en touch av mig. Zuccini, aubergine, paprika, lök, vitlök, lite salladslök, olja, råsocker eller balsamvinäger för sötman och en svätt vitt vin för syrligheten, sedan färska tomater blandat med en lyxig flaska passerade tomater. Färska örter innan servering och det blir nog en god middag. Gott till kött eller kyckling.

Idag har jag hittills lyckats:

• Irritera mig och samtidigt gapskrattat åt personer som har valt att attackera min snälla men vassa lillasysters blogg. Inte kunde man ana att en kommentar om blodpudding kunde väcka fler och mer upprörda personer än exempelvis en diskussion om politik. Människors irrationalitet kommer aldrig få mig att sluta häpna.
• Av misstag fälla min kille så han trillade pladask på rygg på golvet.
• Äta ett fåtal chips.
• Titta på arkivbilder på Britney Spears på people.com
• Planera kvällen.

Resten av dagen och kvällen kommer helhjärtat att ägnas åt Ratatouille-lagning, rödvin, sotig make up, musik och Debaser.

Igår kväll gjorde jag och syrran en vettig fredagsaktivitet för en gångs skull. Vi gick vid tiotiden till Restaurangen och hängde ett par timmar. Vi snackade, lyssnade på bra musik (som det brukar vara när Mr Virtanen och Mr Pyl har ett finger med i spelet), förundrades över hur extremt liten portion kött och pommes man fick på Restaurangen (tre pommes och ett spett med c:a 2 g filé), kollade in långa ståtliga män, och drack ett par öl. Vid midnatt tackade vi för oss och åkte hem. Detta innebär att vi gjorde något kul som ändå inte höll oss vakna hela natten eller lämnade spår idag. Utmärkt. Ska hänga på Julia varje fredag från och med nu.

Jag har köpt en söt liten klänning idag. Eller egentligen är det bara en vanlig svart klänning som tusen andra jag redan har, men denna har sin tajta punkt precis under bysten vilket gör att jag med rätt vinkel och skugga nästan ser tanig ut. Tyvärr är vinkeln jag måste stå i en aning avancerad  – höger höft fram, benen i kors, indragen mage och en slags böj med axeln. Det jobbiga blir att transportera mig i just den posen. Jag misstänker viss knyckighet. Eller så kommer folk bara tro att jag har ett lindrigt benhandikapp (exempelvis ett för kort ben, stelopererat knä etc) och det kan man ju leva med om man nu får se tanig ut för en kväll. Det blir jag, den lilla svarta, syrran och ett glas rött på Restaurangen ikväll alltså.