Igår bjöd jag min kille på indiskt som en försenad fettisdagspresent. ”Grattis på semeldagen i efterskott”, sa jag och serverade lammcurry med naanbröd. Sweet.

Jag har läst i flera bloggar runt om på nätet om att författarna är nyfikna på vem som faktiskt läser deras bloggar. Jag har inte riktigt funderat i de termerna innan. Jag har tänkt att de flesta som läser här (förutom de personer som jag faktiskt känner) hamnar här av en slump och klickar sedan sig vidare utan att någonsin återkomma. Sedan har jag till min stora glädje sett att många personer kommenterar och faktiskt återkommer med nya roliga kommentarer ganska ofta. Det som jag finner mest intressant är att många av de som kommenterar verkar vara helsköna tjejer som både delar min humor och kommer med smarta inflikningar. Det är jätteroligt. Min fråga till alla er där ute (för jag vet att ni är några stycken) vilka är ni? Jag är nyfiken på er.

Nu börjar helgen. Den första helgen med pengar för de flesta (utom jag då som är mångmiljonär, eller förresten miljardär, och inte behöver bry mig om sådana triviala saker). Det betyder att man troligen ska ut och roa sig på diverse utskänkningsställen i huvudstaden.

Ikväll verkar det som om kongatånget Collin kommer att dansa bort till Restaurangen och besöka Julia – vår förra favoritklubb Romeos naturliga fortsättning med Mr Virtanen bakom skivspelarna. Imorgon har det talats om ett besök på gamla Debaser. Frågan är om jag orkar med två kvällar på raken? Jag vill ju faktiskt göra något trevligt på dagarna också. Nu vill jag för mycket. Jag känner det.

Jag är ju knappast den första att påpeka den slående likheten mellan allas vår Legolas och vår prins, men jag kunde inte låta bli ändå…

Orlando Bloom

Prins Carl Philip

Idag när jag var inne på Vi Skanstull och skulle handla möttes jag av ett infoplakat vid köttdisken. Det stod att de inte kunde ha alla köttvaror ute i disken pga stöldrisk och att man därför skulle fråga om man letade efter en viss bit kött som inte låg framme. Jag skrattade och sa till mitt sällskap att det mest pinsamma man kan stjäla är kött. Men visst, en fint putsad oxfilé är tydligen hett villebråd på snatterimarknaden. Jag såg mig själv i tankarna hur jag snodde åt mig den finaste och tyngsta filén, stoppade den innanför jackan med blicken i taket, visslandes och spatserandes genom kassorna. Men som Mia sa: ”ska man snatta kött ska det banne mig vara filé – ingen jäkla fläskkarré är värt besväret”. Så talar en fattig student och jag kan inget annat än att hålla med.

Jag funderade just på varför mina tidigare relationer har spruckit och kom fram till att det ibland var tämligen konstiga anledningar. Dessutom måste man tillägga att det är en brokig samling snubbar som passerat revy i mitt liv. Vad sägs om dessa?

• En kille blev så deprimerad efter att Sverige röstade ja till EU-medlemskap hösten 1994 så han dumpade mig.
• En kille blev dumpad av mig för att han aldrig (och jag menar verkligen ALDRIG) öppnade munnen och sa ett ord.
• En annan valde att bli ihop med en kompis till mig men glömde göra slut med mig innan.
• En kille blev dumpad pga hans ohälsosamma psykopatiska personlighet som enbart definierade saker och människor i pengar och snobberi.
• En kille dumpade mig för att flytta till Palestina och rädda världen.
• En kille valde droger framför mig.
• En kille dumpade mig för att åka till Sydamerika och rädda världen.
• En annan dumpade mig för att avståndet mellan Helsingborg och Malmö var för långt.
• En kille dumpade mig för att jag åt på McDonald’s och vägrade kasta gatsten på G8-möten.

Jag känner att denna lista kan bli väldigt lång. Jag känner också att jag aldrig vill att N ska hamna på denna lista. Hur skulle det se ut? En kille dumpade mig för att jag var så dålig på att städa, diska och tvätta och dessutom hade den mest enerverande personligheten på jorden. Nej, jag ska skärpa mig och ingen annan ska hamna på denna lista.

Igår förberedde jag två lunchlådor till mig och min kille under ett pågående strömavbrott. Jag hade enbart ett värmeljus som ljuskälla. Ni anar inte hur mycket mat som placerades i dessa lådor. Varje låda är en veckoranson mat för en familj på fyra personer. Tur att jag inte är blind för då hade jag varit smällfet.

Gah, jag känner mig så jäkla handlingsförlamad så jag orkar inte ens duscha. Jag önskar jag hade någon form av vårdbiträde alternativt personlig assistent som tvättade mitt hår och kammade det. Jag hatar mitt hår. Jag gör snart en Britney.

Jag har funderat på devisen ingen är längre bort än sex handslag, vilken brukar användas när man ska visa på att världen trots allt är ganska liten. Detta är en intressant matematiskt uträkning som förbinder oss alla på jorden till varandra i en vänskapskedja som inte når längre än sex personer. Det är ju kittlande att tänka att det bara står sex personer mellan mig och Fidel Castro eller George W Bush. Man ska dock inte glömma att de sex handslagens teori även inkluderar tredje världen och på så vis är det max sex handslag mellan mig och ett fattigt gatubarn som bor på soptippen i Brasilien. Jag läste någon gång en artikel om just de sex handslagen som handlade om en svensk man som en gång åkte till djupaste Afrika. Där träffade han en stam som han sov hos en natt. En man i stammen frågade var han kom ifrån. Svensken svarade att han kom från Sverige. Mannen undrade var i Sverige och svensken förklarade att han kom från Göteborg. Den afrikanska mannen sa då att han kände en person som bodde i Göteborg och uppgav en adress som låg granne med den svenske mannen adress i Göteborg. Uppenbarligen var svenskens granne en polare till den afrikanska stammannen.

Det sägs att de sociala nätverken på internet är betydligt mindre och de virtuella handslagen mellan personer är mycket färre. Kedjorna som förbinder uppkopplade människor i hela världen är mycket korta. Det är sånt jag ibland tänker på. Sverige är till att börja med ett pyttelitet land. Jag är övertygad om att här gäller snarare devisen en eller två handslag till alla i landet. Så fort jag möter en ny bekantskap så pratar man snabbt om var man kommer ifrån, vilka man känner och ofta, inom fem minuter har man hittat ett par personer som man redan har som gemensamma bekanta. Hur är det då inte på internet? Många är med i s k communities och forum, har en blogg och slutligen vet alla i intenetsverige vem de är. Och de vet själva vem alla andra är.

Jag har en blogg. Det är den enda plats som jag regelbundet återvänder till och uppdaterar ofta. Här är jag också helt öppen med vem jag är. Jag funderar därför ibland om det någon gång är folk som jag känner, en gång har känt eller ytliga bekanta som har läst här. Det är det säkert. Jag undrar också hur många anonyma bloggar jag har läst där jag egentligen känner författaren eller åtminstone vet vem det är.

Bara så ni vet – vi vet kanske egentligen vem alla är  – vi är bara en handslag eller två i från varandra.

Ikväll ska jag laga en grönsaksgryta med miljoner skedar rödcurry och minst tre chilifrukter. Den ska bli så stark så ögonen rinner, kroppen chockas och svetten börjar lacka. Det är det enda sättet jag kan komma på som jag kan känna att jag lever.