Efter en hektisk men mycket lyckad helg tillsammans med familjen avslutade jag med dumlekola och Rocky Balboa. Middagen igår (som jag lagat i dagarna tre) blev mycket lyckad och vi satt kvar här i lägenheten och drack drinkar fram till midnatt innan mamma och pappa åkte till hotellet. Imorse väcktes vi av Anna som fixade frukost och sedan packade vi ihop den provisoriska campingen innan mamma och pappa kom hit igen. Sedan gick vi på en lång promenad över till Sjöstaden där vi käkade lunch. Sedan körde mina föräldrar söderut igen. Det blev en rolig men intensiv helg.

I eftermiddags kom N:s föräldrar över och hade med sig valpen Kalle. Vi lekte med honom tills han nästan flippade ur. Sedan blev det middag och film då. Nu ska jag gå och lägga mig för i morgon bitti kommer byggarbetarna igen och bygger klart köket.

Det blev tydligen camping hemma hos oss. Ingen syster orkade åka hem så båda bäddade ner sig med olika resultat på Skanstull. Mia drog det kortaste strået och får sova på golvet med två morgonrockar som liggunderlag.

Nej, nu drar vi till New York. Vi har fått nog av Stockholm. NY, here we come!

Hurra, mina föräldrar kom just på Stockholmsturné från södern och hade med massor av presenter. Allt från voltaren och rödvin till tvättmedel, kryddor och en hel bärkasse full med alla grönsaker man kan tänka sig. Och just det, en hel ranson kalvkött för den delen också plus choklad (vit med cocos – sjukt gott) och presenter från Spanien. Jag är en bortskämd 28-åring. Nu åkte de vidare genom stan till nästa syster i Roslagstull. Vi ska ses allihop i kväll och äta middag på ett ställe här på Söder. Sweet.

När jag och min syrra var yngre hade vi en förkärlek till att mer klä ut oss än att klä upp oss när vi gick ut. Jag kom att tänka på det igår kväll när jag försökte komma fram till just när jag blev tråkig. Jag minns inte, det har antagligen skett under ett flertal år då jag insåg det trevliga i att bara se snygg ut istället för galen och kanske lite söt.

Jag mindes den där gången i Barcelona typ 1997 när en liten flicka vill ha min autograf för hon trodde att jag var med i Spice girls. Det borde ju vara ett wake up call för de flesta. Tyvärr inte för mig. Jag mindes också den där gången i gymnasiet när jag gick till överdrift på en Halloweenfest så inga av mina kompisar kände igen mig. Jag pussades dessutom med en kille som efter två timmar frågade vem jag egentligen var – ” Malin Collin Sp1c”, svarade jag. Jag kunde inte avgöra om han blev besviken eller inte.

Min syrra Anna hade i gymnasiet också en del konstiga attribut på sig när hon gick ut. Hon brukade köpa breathe mints på en liten kiosk som låg mellan vårt hus och centrum innan hos skulle göra stan. De som jobbade där sa alltid lika glatt: ”vad fiiin du är, ska du på maskerad?”. Det kan ha varit hennes tiara och glitter under ögonen som förvirrade dem.

Vi ser for the record mer normala ut nu. Det är liksom inte lika charmigt att se ut som Ginger Spice när man börjar närma sig trettio.

Nu är det dags för mig att slänga in ett lamm i ugnen. Den stackars killingen har marinerats sedan igår morse och borde vara mör vid det här laget. Jag har också lyckats göra en kupp genom att ta en massa skräp här i lägenheten och smuggla ner det till en container som står på gatan. Nu uppstod helt plötsligt en hall i denna lägenhet.

Nu jäklar ska det fejas och lagas – stor middag imorgon.

Nu lider jag återigen av insomnia. Det har jag visserligen gjort sedan jag var mycket ung men efter ett år av lite kemisk hjälp har jag sovit som en prinsessa. Varje kväll har varit fröjdefull, lyckosam och positiv. Ingen ångest att gå och lägga sig eftersom vetskapen om att jag kommer att somna helt plötsligt funnits där. Paradiset i en liten medicinask. Jag visste hela tiden att dagen skulle komma då det inte hjälpte längre, när effekten skulle minska för att sedan inte hjälpa alls. Inatt slutade hjälpen, min sömnens krycka kastade in handduken, mina allra bästa kompisar lämnade mig. Nu är det jag och långa nätter som ska tillbringa tid ihop igen. Tid jag inte är intresserad av att lägga på just natten. Insomnia. En av de värsta fiender man kan ha.

Igår kväll, när enbart de tre systrarna var samlade hemma hos mig blev diskussionerna konstigare och konstigare. Det är visserligen vanligt förekommande när vi är inblandade.

Vi började prata om Stayfriends – en sajt där man kan hålla kontakten med gamla skolkamrater. Jag är av någon anledning registrerad där men försvarade mig med att jag inte har skrivit något om mig själv där när Anna och Mia började gapskratta och brainstorma vilka stjärnor från byn som jag borde återuppta kontakten med. Då tyckte Mia att jag skulle gå in på min sida och skriva under ”intressen” jakt och fiske. Det var ganska kul igår, men ju längre dagen lider idag blir det mer och mer roligt. Sjukt roligt om någon för länge sedan bortglömd klasskamrat tar sig in på min sida och allt som står att finna om mig är ett foto på mig i glamorösa lockar och ett intresse för jakt och fiske.

Sedan skulle Mia berätta om sina kontakter i den lilla spanska byn som hennes kille bor i, vilka kanske kan leda till ett stillsamt sommarjobb. Hon började förklara att det fanns ett danskt par som flyttat till den spanska byn och öppnat en argentinsk restaurang. Längre än så kom hon inte förrän jag och Anna bröt ihop av skratt. Vi tyckte att det var lika stört som att jag lämnar Sverige för att flytta till en sömnig by i Grekland och öppna en kinarestaurang. Sedan började vi glida iväg till vilka hattar jag skulle ha på mig på min kinakrog och vilket lis jag skulle servera.

Jag inser att detta enbart kan vara kul för oss så jag ber om ursäkt för att jag upptog er tid med ointressant läsning.

Jag uppfinner recept just nu. Det är en mycket energikrävande och kreativ syssla. Den här potatisvarianten kommer att knäcka totalt. Jag kommer kanske att kunna vinna ett stort internationellt potatispris. Tänk om jag vinner en potatis gjord i guld. Eller min egen vikt i potatis. Vinna – det vet jag redan att jag kommer att göra. Den här idén knäcker både potatisrisotton och potatisbakelserna med vaniljolja. Jag återkommer med recept på söndag när den är smakad och menyn inte längre är hemlig.

Dagens matlagningssoundtrack är Pray for spanish eyes med Madonna. Hon var helt enkelt som allra bäst för tjugo år sedan. Dessutom påminner just den här låten om när jag och Joanna bodde på Karlaplan för många år sedan och spelade denna på repeat när vi gick i pyjamas till 7eleven sent på kvällarna för godisranson, våfflade håren för att skrämma videokillen på hörnan, hängde på Elverket på tordagar och drack öl eller förfestade på vår spenatpasta och vårt vita vin. Nittotalet när det var som bäst.