Igår kväll:

Tre systrar, tre pizzor, cookies, vin och white russian med Säkert! som soundtrack. En alla hjärtans dag som inte kunde bli bättre.

Idag:

Malin marinerar till toner av Pete Doherty och planerar inköp av en säck potatis. Pappas 60-årskalas måste börja förberedas på allvar idag.

Jag besökte minsann gymet idag. Jag sprang, lyfte och svettades. Det var något fel på ventilationen så speglarna i lokalen var fulla av kondenserad svett som rann och själv kunde jag knappt andas i den tropiska hettan.

Efter mardrömsträningen drog jag på mig en tajt mössa och en enorm täckjacka vilket fick mig att se ut som en grå korv (det finns exakta kopior i varenda välsorterad fransk matvaruaffär) och stapplade högröd i ansiktet förbi apoteket eftersom det ligger på vägen hem.

Där hamnade jag i en stol mittemot en man som inte vaknat på rätt sida idag. Jag skulle hämta ut saker som normalt sett inte brukar skapa problem men just idag gick något fel. Mannen knappade och knappade på sin dator. Efter några minuter började han få nervösa ryck i nacken. Ytterligare några minuter senare gick ryckningarna över till regelrätta tics och hela bordet skakade. Han började mumla något ohörbart. Sedan började han skrika på ett språk jag inte förstod. Detta pågick ganska länge. Jag eftersvettades i stolen och mitt ansikte blev rödare och rödare. Till slut väser mannen ondsint fram att jag minsann får kontakta min läkare för en viss kod stämmer inte. Han tittade också misstänksamt på mig, lite som om jag själv hade snott ett recept och skickat iväg det, men missat den viktiga säkerhetskoden. Jag satt tyst som en korv kvar i stolen. Han hämtade de andra medicinerna jag skulle ha, tog betalt med sin ryckiga nacke och gjorde sedan ett sista försök att få fram den luriga medicinen. Då fungerade det direkt. Då blev han sur på mig och frågade flera gånger varför det inte gick innan och hur det helt plötsligt nu kunde fungera. Jag hade ju varken pillat med hans dator när han hämtade den andra medicinen eller spelat honom något annat spratt. Därför sa jag: ”ibland kan ju datorer vara lite konstiga”. Jag fick min medicin och reste mig upp för att gå. Då ser jag att stolen har ett vackert mönster av min bak och mina lår, målade i min egen svett. Tyckte synd om personen efter mig som måste sitta i min svett. Dessutom lär ju den personen tro att det hela rörde sig om inkontinens.

Förnedrad traskade jag hem.

Idag är det alla hjärtans dag. Det betyder att man får äta hur många Emmentalerhjärtan man vill från McDonald’s. Jag är inne på hjärta nummer fyrtionio nu. Jag har redan bokat tid hos en kardiolog på SÖS till klockan 20 ikväll. Fram tills dess går jag att finna på ett McDonald’s nära dig.

Jag tittade precis på Gilmore girls på tv. Detta är en synnerligen lam inspirationskällan men jag kände ett så starkt vemod när jag såg just detta avsnitt. Lorelai har krånglat till sitt liv ordentligt genom att göra slut med Luke, samma kväll åka hem till sitt gamla ex Christopher för att där tillbringa natten och sedan berättar hon det för Luke och hennes dotter Rory får reda på vad som hänt. Hon blir utskälld och alla vänder sig ifrån henne.

Man får inte begå misstag för då jäklar ska alla rättfärdiga direkt hoppa på en. Det är ju faktiskt så det ser ut även i den verkliga världen. När man uppför sig exemplariskt så klagar ingen eftersom det är perfektionism som ständigt förväntas av en. När man gör något ogenomtänkt, handlar på ren impuls, slutar tänka, bara gör det man vill för sekunden, när man inte låter de kommande konsekvenserna nå en som man åker dit.

Jag är en person med ett enormt kontrollbehov. Jag vill alltid kunna styra mitt liv, tar hänsyn till alla runt omkring mig, tänker alltid på konsekvenser av mitt agerande långt innan det ens har hänt och brukar då häva 99 % av de saker jag annars kanske skulle göra. Jag brukar sätta andras intressen framför mina egna och står hellre tillbaka än att köra över någon. När man fungerar som jag gör förväntar alla sig att jag aldrig kommer att göra något ogenomtänkt eller oansvarigt. Däremot räknar många med att jag ska finnas där och sopa upp resterna av de som ständigt beter sig egoistiskt och oansvarigt. Jag ska finnas där med mina amatörpsykologiska råd, svara när det ringer, sitta i timslånga peptalks, ge visa råd om hur man kan söka hjälp och avsluta varje session med ”du är ju en underbar människa, smart, rolig, snygg och dessutom har du så mycket att ge”. Jag brukar visserligen mena det med hela mitt hjärta. Men när jag själv trampar i klaveret, gör något idiotiskt, ogenomtänkt, inte orkar leva upp till de miljoner krav som jag och andra ställer på mig själv då bemöts man av ilska, aggressioner eller i bästa fall tystnad.

Jag undrar fortfarande varför jag under de senaste åren tillbringat så mycket tid med att ställa upp för andra när jag, då rollerna för en gång skull byttes, endast bemöttes med ingenting. Jag har också rätt att ibland göra fel.

Den grönsakerfyllda pirogen gav en brännblåsa i gommen. Såsen som serverades till luktade konstig hudkräm. Men gott var det. Och framför allt romantiskt.

Jag ska få alla hjärtans dagsmiddag ikväll. Det blir den traditionellt romantiska indiska maten som kommer att utgöra vår kärleksmiddag. Jag menar, vidriga rapar och risig mage är ju otroligt romantiskt. Jag kan inte bestämma mig om jag vill ha grönsakerfylld pirog eller lamm i kryddigsås. N funderar på en mango chutney som är söt och hot.

Nu blev jag sjukt hungrig. Dags att beställa.

Jag är full av ord men kan inte skriva. Orden snurrar runt, en del förbi och vissa stannar. Jag kan inte samla dem, forma dem, skapa meningar av betydelse för någon annan än mig själv.

Finns det en enkel förklaring till varför de mest framgångsrika komikerna lider av ångest, depressioner och oftast ett missbruk? Kan man bara vara riktigt rolig om man vet vad raka motsatsen innebär? Fundamentalt glada människor, sådana personer man finner i föreningsliv, scouter eller liknande skämtar gärna men saknar humor. De är aldrig roliga. De skämtar och skämtar men ingen skrattar. Är de för glada för att kunna roa andra människor?

Jag hade en gång en diskussion med en vän som är en av de främsta inom sitt mycket kreativa yrke. Han hyste en rädsla för att medicinera bort sin ångest och sina mörka svackor för då kanske kreativiteten skulle försvinna. Är man dömd att leva i mörker för att kunna producera någonting kreativt?

En annan gång diskuterade jag dikotomin hybris/självförakt med en framgångsrik popstar. Han, liksom jag själv, pendlade kraftigt mellan dessa två lägen. Ena sekunden är man bäst i världen för att strax efteråt tycka att det man gör är helt värdelöst. Uppenbarligen spelar det ingen roll hur duktig, uppskattad, hyllad eller allmänt erkänd man är. Tvivel om den egna personens förmåga är ändå ständigt ifrågasatt av en själv. Är det denna känsla som driver en?

Hur många briljanta böcker, låtar eller tavlor har producerats ur ren glädje och lycka?

N står i köket och sätter ner middagsdisken i diskmaskinen och ropar:

-Malin, kom hit.

Jag går ut i köket och börjar hjälpa till. Häller över riven parmesanost i en mindre skål. Han säger:

-Men du ska ju inte vara här. Du borde gå in i sovrummet. Det är liksom en knöl under din huvudkudde.

Jag går in i sovrummet och tittar under kudden och mycket riktigt, där ligger ett paket. Jag öppnar det och där i ligger boken Montecore av Jonas Hassen Khemiri.

-Det är en för tidig alla hjärtans dagpresent eftersom jag är på konferens då, säger han.

Jag smälter och kastar mig om halsen på honom.

Han är bäst.

Min goda Smoothie. Släng i en banan, ett halvt paket frysta jordbubbar, en skvätt Tropicana magnesium mixad fruktjuice och en skvätt mjölk. Mixa med stavmixer och sedan har du en iskall och sjukt god Smoothie.

Nu har jag tränat ännu en gång. Den 89-åriga gubben besökte ännu en gång samma pass som jag och klassade ut mig i vanlig ordning. Nu ska jag in i duschen, äta resterna av de goda älgköttbullarna från igår, ringa några viktiga samtal, sedan bege mig till Stadsmuseet för att se en utställning om döden. Därefter ska det handlas mat, bakelser, alkohol och parmesan till Mias födelsedagsmiddag som sedan ska lagas och därefter ska det firas kvällen lång. Eller åtminstone ett tag.