Idag drog jag åt Japan. Det blev teriyakilax med grönsaker som jag ångade under lång tid. Laxen kördes i ugnen på en bädd av purjolök, riven färsk ingefära och riven vitlök. Den ångade gröna sparrisen var det godaste. Lite ris och sesamfrön på det gjorde mig mer mätt än vad jag behövde.

Idag ska ni lyssna på ett texasband som faktiskt är riktigt bra. Det är Big Coat med Wiretree som är måndagens soundtrack.

Igår kom min syrra släpandes på en franskläxa som hon skulle vara klar med till nästa seminarium. Jag sa att min hjärna inte fungerade ordentligt igår. Hon sa att jag var bättre på franska ändå. Efter lite snabb hjälp (?) så har tydligen franska gömt sig kvar i min hjärna och uppförde sig under natten som om den tvångsmatats med magic mushrooms. Jag drömde alltså helt vansinnigt.

Jag skulle skriva ett språkprov som var på liv och död. Det höll på hela dagen och jag trodde att det skulle vara ett prov på franska med lite spanska avancerade passager. Min panik växte när provet kom i min hand och varje mening var ett eget språk utan förklaring om vilka spåk som var med. Jag hade i halvtid lyckats komma fram till att språken i provet var spanska, franska, katalanska och Occitanska (Langue d’Oc). Så långt lyckades jag tyda nästan allt. Svårast var att skilja den avancerade katalanskan från Occitanskan. I pausen hade jag panik då jag inte kunde komma på om Provencalska var ett eget språk eller bara räknades som en occitansk dialekt. Bråkade ett tag i mobilen med syrran men gick på det senare alternativet. Till slut klarade jag provet och överlevde. Puh. Tur att jag i sömnen visste att provencalskan inte har högre status än så.

Kollade för skojs skull upp om det verkligen stämde, när jag vaknat och till min förvåning gjorde det faktiskt det. Fast å andra sidan kommer det inte som en chock – jag har skrivit ett par, tre uppsatser, formulerat frågeställningar, avgränsningar och syften och räknat ut makroekonomiska formler i sömnen förut. Det är så underbart att vakna på morgonen och titta i skrivboken som ligger bredvid min säng och se vad som står där denna morgon. Min hjärna måste vara lite felkonstruerad som bara kan vara kreativ under sömn.

Efter en lång vin-ost-prosciutto-chokladtryffel-indiepopkväll på Hornstull åkte jag hem till mig med syrran eftersom Debaser var enligt uppgift överfullt. Med tanke på min trötthet var det nog rätt val. Tre festkvällar i rad blev lite för mycket av det goda även för mig. Bäddade åt Anna på soffan och slocknade sedan som en ljus. Märkte inte ens när den överförfriskade Niklas äntrade lägenheten framåt morgonkvisten. Jag hade lånat ut en sov t-shirt till Anna med en cykel på och Niklas fick i sitt huvud det till att Anna sov på soffan iklädd hans hyper high tech tävlingscyklingsdräkt.

Klockan halv elva i morse ringde det på dörren och efter ett par signaler vaknade vi tre till liv och fick öppna för de stackars byggarbetarna som kom in och började såga och hamra. Vi tre satt i soffan och tittade apatiskt på varandra. Deras intryck av mig kan inte vara smickrande. I fredags kom de klockan åtta och jag tog mitt täcke och lade mig på soffan och sov till klockan tolv inför deras ansikten. Likaså igår. De kom klockan nio och jag tog täcket och sov till tolv på soffan. Idag när de kom var vi tre slackers som satt i den där soffan. Jag verkar ju som värsta slackerförloraren.

Ikväll blev det barnköttfärssås. Den är inte gjord på barn utan går under det namnet för att den smakar som barnmat. Ingen lök och massor av ketchup. Bra för magkatarrsmage. Anna sprang och köpte Ben & Jerrys och cookies som vi smulade ner. Inte så dåligt. Började kolla på Farväl Falkenberg men gav upp efter en halvtimme eftersom jag och Anna fattade noll.

Just nu: Klädd i svarta mimarkläder (svarta tajts och svart tröja) med en kille som envisas med att blanda en Grasshopper innan han ger sig iväg på grabbaktiviteter. Jag väljer dock en White Russian och förbereder mig för en sminkning. Väntar på Anna som ska komma, langa in kött i frysen och äta middag med mig. Kanske vågar jag prova den nya grekfastfooden runt hörnet.

Senare ikväll: En till födelsedagsfest på Hornstull. Vin, vänner och snack. Efter det en möjlig utgång till Debaser. Sultans of Ping spelar så det kan nog vara packat med folk. Vi får se vart det bär.

Mellon Collie and the Infinite Sadness. Det måste vara det vackraste namnet på en skiva någonsin. En fantastisk skiva dessutom.

Mitt melankoliska soundtrack ikväll är Tonight, Tonight.

Det var födelsedagsfest för Katti på Hornstull igår. Vi var ett gäng som var över på tårta, ost, vin och andra goda onyttiga saker. Massor av musik spelades  – en del mer suspekt än annat, men det så som sig bör när man är hemma hos skivbolagsdrottningen.

Anna och Niklas i djupa samtal. Eller, sanningen var att jag tvingade de dem att posa som om de satt i ett samtal med varandra.

Henrietta kör en dans med födelsedagsbarnet Katti.

Henrietta, Mats och Katti. Vissa kvinnor är läskigare än andra, ser det ut som…

En skärrad Mats i Mias knä.

Lillasyster Mia ”Carolina Gynning” Collin och jag.

Mia och Katti som sexy bitches på dansgolvet.

Jag, Katti och Mia någon gång i natten.

Efter nattbussande hem, en kokt med bröd tillsammans med trevlig kille (från festen alltså) och sedan skrämsel på grund av läskig man i trapphuset hamnade jag också i säng. Sweet kväll! Tack Katti!

Nu är det snart dags för det vanliga – in i duschen, tvagas, hårtvättning, dopp i babyolja då vintern förstör min hud, torka hår, föna, styla, kläder på, foundation, smink, smink, smink, smajl, redo för fredagskvällens fest hos Katti i Hornstull. Ibland önskar jag att det fann ett löpande band där man kunde placera sig och bli tillfixad. Men det tar alldeles för stor plats har jag hört.

Hallucinerar om en megacalzone med tomatsås bredvid från den snälla bagaren mittemot. Då får jag ta Big is beautiful-klänning med what the heck? Fira Katti the Hottie går ju lika bra i bylsig dress som i tajt fodral.

Jag lider av ett allvarligt missbruk. Jag har ett alltför långt gånget räkmissbruk. Åh, dessa små rosa guldklimpar från havets botten, jag får inte nog. De frestar mig, lockar mig, kallar på mig: ”Malin, tina oss, släng i oss i varenda sås, lägg oss på pizzan, ät oss som vi är”. Och jag gör det. Jag äter de små havsbananerna som de är. Jag kan inte sluta. Jag väntar på den dagen då en ond räka slinker ner i min räkfyllda buk och ger mig magsjuka. Kanske blir det den dagen mitt missbruk kommer att se sitt slut. Fram tills dess är det jag och mina räkor. En kärleksrelation, starkare än något annan.

Efter fyra timmars sömn i morse blev jag uppsläpad och lagd på soffan eftersom byggarbetarna gjorde entré klockan 08.00. Jag var tröttare än tröttast och stoppade öronen fulla med rosa öronproppar och sov vidare i soffan till allmän beskådan. Det var sjukt pinsamt att till slut vakna med bettskena, småmolig huvudvärk iklädd den värsta outfiten man kan skåda när två byggkillar står och ler framför en och säger hej. Nu har de som vanligt ockuperat badrummet där de bygger och slamrar och jag får i vanlig ordning försöka att inte kissa på mig.