Jag kom att tänka på en dejt jag var på för något år sedan. Till att börja med var själva dejten ett missförstånd då jag trodde att jag skulle möta en man som kunde ge mig bra kontakter för ett framtida jobb medan han trodde att det rörde sig om en regelrätt dejt. Mannen var säkert elva år äldre än jag och skulle inte på något sätt i världen kunna kvala in som någon som jag normalt sett skulle träffa på tu man hand över ett glas vin.

När jag väl befann mig på dejten hade jag inte så mycket val annat än att spela med och finna mig i situationen. Han var en sån där man som snubbelsprang förbi en för att kunna öppna dörren och dejtade som om man var på anställningsintervju. Varenda samtalsämne som dök upp ebbade snabbt ut eftersom vi verkligen inte hade någonting gemensamt. Han frågade om min musiksmak och jag svarade ingående om hur britpopen gått i graven men hur electron var på ingång och snöade såklart in på en massa snack om obskyra band. Hans comeback på det var att fråga om det var Dave Grohl som var min idol. Sedan frågade han vilken musik jag inte gillade och jag började ondgöra mig över funk och gungade huvudet på ett töntigt sätt för att understryka mitt funkhat. Självklart älskade han ju funk. Sedan blev det tyst ganska länge.

Efter denna katastrofala dejt blev jag chockad när jag erhöll ett sms från mannen ifråga som frågade om jag ville komma hem till honom på middag. Jag tackade snällt nej. Sedan började jag och Henrietta hypotetiskt föreställa oss scenariot av mig på middag hos mannen. Det börjar med att jag ringer på. Jag har tagit med mig en halvtom bag-in-box, alternativt en pet-flaska med bag-in-box-vin (student som man var fanns det knappast några alternativ) som jag flott lämnar över. Sedan tar jag av mig mina skor och har självklart på mig nylonsockor under på vilka jag kanar mig lojt fram till soffan där jag erbjuds att sitta. Mannen sätter igång stereon med den simplaste soul ni kan tänka er och häller upp ett glas vin med ett runt underlägg under ”så inte soffbordet får ringar”. Sedan gäspar mannen och slår ut armarna så hans hand hamnar bakom mitt huvud. Sedan springer jag. Henrietta och jag kom aldrig längre än så i vårt hypotetiska scenario för jag fick för mycket ångest då.

Jag vill tillägga att jag aldrig mer träffade mannen men att han hörde av sig åtminstone tre gånger i veckan under nästan ett år. Snacka om kille som bara ville ta sig en fru utan att refektera över att man kanske måste ha något att prata om också.