Jag vet inte om det är magkatarren som marineras i gröncurry just nu eller om det är det onämnbara som ger mig en sur känsla i hela kroppen. Det onämnbara bör nämnas för att ni som läsare ska förstå vad jag hänvisar till.

Det onämnbara skedde för några månader sedan på Stureplan. Det var en glassig, överdådig invigning av en klädbutik och jag och min syster var inbjudna. Längs den röda mattan kryllade det av alla svenska kändisar som någonsin funnits och herr Bindefelt hälsade välkommen efter en hård gallring av kostymklädda, öronsnäcksutrustade vakter. Jag och syrran ställde oss glada i hågen i kön bland de tillfixade, hårförlängda kändisarna. När det var vår tur att gå in frågade vakterna oss om det guldiga inbjudningskortet. Jag och min syrra tittade frågande på varandra för något sådant hade vi inte i vårt ägo. Vi hävdade (som vi trodde) att vi minsann var inbjudna via e-mail och således saknade en omodern pappersinbjudan och slängde ur oss något namn på någon vi trodde var inblandad i den elektroniska inbjudan. Vakterna ville inte göra någon grej av detta utan gav oss ett guldigt kort med rynkade pannor och herr Bindefelt hälsade oss välkomna. Vi förbannade deras dåliga internsystem som fick oss att framstå som oinbjudna. Efter några snittar och ett par glas skumpa drog vi vidare.

Dagen efter hördes jag och min syster på telefon och hade då båda kollat de där inbjudningarna vi hade. Där stod det att vi var inbjudna på en efterfest vid midnatt men inte alls till Den Stora Invigningen. Vi hade alltså crashat kändispartyt utan skam i kroppen. Skammen kom dock dagen efter och fortfarande kan jag känna en sur känsla i kroppen av vårt pinsamma tilltag. Varför jag känner så idag är för att jag tänker att det kanske blivit något fel med kvällens inbjudan också och att jag egentligen inte är bjuden. Nu dubbelkollar jag dock allting för att inte bli ökänd som ”den där skånska bruden som tar sig oinbjuden in på alla gratisfester”.