Jag har alltid varit förtjust i tidtabeller, telefonkataloger och framförallt kartor. När jag för många år sedan insåg att det var mer än lovligt autistiskt att gilla just dessa saker försökte jag diagnostisera mig själv eftersom jag även är en duktig kvacksalvare. Jag tänkte att jag åtminstone kvalade in i en aspergerdiagos. Dock passade min tvivelaktiga natur inte in på några andra kriterier för någon av dessa diagnoser så jag fick helt enkelt acceptera att jag bara hade tre underliga intressen. Om någon ger mig en atlas så är jag stuck for hours. Kanske till och med dagar. Jag bara älskar att sitta och leta efter små byar i ett avlägset land eller lära mig alla gatnamn i en stad jag aldrig besökt.

Jag minns när jag var i Bryssel i någon vecka i gymnasiet med klassen och jag hade (inte med flit) råkat memorera varenda gata och torg i staden och hittade där lika bra som i min by med 500 invånare. Sådant vetande kan skrämma en del. Andra är bara glada över att de känner någon som alltid hittar hem.

Just nu håller jag och min kille på med ett väldigt geekigt projekt – nämligen att ta reda på hur den lilla gata vi bor på här på Södermalm såg ut för sisådär hundrafemtio år sedan. I’m in heaven, såklart. Vi hittade just ett vittnesmål av en man som berättade om väderkvarnen som låg bara några meter härifrån och hur de lekte där under skoltiden på 1890-talet. Min kille kom på den lysande idén att man kunde kontakta denna man för vidare information. Jag började självklart gapskratta och sa att han kunde slänga iväg an e-mail to heaven och se om han fick något svar.