I mars 2004 befinner sig Spanien i ett politiskt vägskäl. PP – den kristna högern sitter vid makten med José María Aznar som Presidente del Gobierno. Han har tillsammans med Tony Blair och George W Bush gått in i Irak och således gått emot världsopinionen och framför allt sitt eget folk. Inrikespolitiskt är Aznar och hans PP dock mycket populära genom deras hårdhänta och tuffa angrepp mot den baskiska terroristorganisationen ETA. Gruppen har inte under hela sin fyrtiofemåriga historia varit så svag eller haft så många medlemmar i fängelse som under PP:s mandatperiod. Den 14 mars 2004 är det val i Spanien och resultatet är redan väntat. PP och Aznar kommer att sitta en mandatperiod till och José Luis Rodriguez Zapatero kommer att tillsammans med sitt socialistiska PSOE få fortsätta sitta i opposition.

 

I början av mars 2004 packar jag mina väskor och mitt svenska tangentbord för att spendera några veckor i Madrid arbetandes på min kandidatuppsats. Jag bor hos min dåvarande pojkvän och inser snart det problematiska med att skriva en Madridkritisk uppsats om ETA och samtidigt befinna sig på den plats där ETA är mest hatat och skytt av alla – ung som gammal. Efter några lönlösa försök att delge min betydligt mer nyanserade bild av Baskien och ETA till Madridborna ger jag upp och pratar inte mer om vad det är jag egentligen sitter och skriver på språket de inte förstår. Istället tillbringar jag tid med att se dokumentärer jag inte har fått tag på i Sverige och leta annat material.

 

Tidigt på morgonen den 11 mars ringer pappa och frågar hur det är. Jag svarar sömndrucket: ”bra” och sedan säger pappa att ETA har sprängt bomber i Madrid och han blev orolig att jag var ute och åkte kommunalt. Jag springer upp och sätter på tv:n. och mycket riktigt – där visas bilder av den värsta sort ni kan tänka er. Klockan 07.37 exploderade en bomb på ett överfullt pendeltåg på den stora centralstationen Atocha. Någon minut senare sprängs ytterligare två bomber på samma tåg. Totalt kaos utbryter i morgonrusningen på stationen. Klockan 07.38 exploderar två bomber på stationen El Pozo och ytterligaren en på stationen Santa Eugenia. Klockan 07.39 exploderar fyra bomber på ett tåg som befinner sig 500 meter från stationen Atocha. På tre minuter hinner tio bomber förändra Madrids historia för all framtid.

Pendeltåget utanför stationen Atocha

Samma tåg uppifrån

Inne på Atocha

Inrikesministern går snabbt ut med ett pressmeddelande att det är ETA som ligger bakom bombdåden. Jag sitter i soffan och skriker: ”Nej, inte en chans”. Ingen lyssnar såklart. Efter alldeles för många månader nedgrävd i allt som har med ETA att göra och med en skaplig kunskap om al-Qaida krävdes det ingen längre omvärldsanalys för att komma fram till vilka som låg bakom. ETA saknade pengar, rekryter och motiv för att genomföra en sådan attack. Deras tillvägagångssätt stämde inte överens med vad som hänt och det skulle verkligen inte gagna dem politiskt att spränga bomber tre dagar innan valet då avskyn mot dem skulle öka och PP som hade som mission att förinta dem då utan tvekan skulle väljas om. Al-Qaida hade däremot ett uppenbart motiv. Om de attackerar Madrid tre dagar innan valet som straff för Aznars invasion av Irak så skulle PP riskera att förlora valet vilket skulle leda till att PSOE skulle komma till makten och på deras agenda fanns redan att de spanska trupperna skulle lämna Irak. Dock talades det inte ett ord om al-Qaida i Spanien trots att hela världpressen skrev om det. Jag anade konspiration.

Attacken krävde 191 liv och mer än 1500 skadade. Hela dagen uppmanades alla som kunde att lämna blod på provisoriska blodbussar. Alla med sjukvårdsutbildning efterlystes till Madrids sjukhus. Kaos var bara förnamnet för det tillstånd som Madrid befann sig i denna dag. De döda kropparna kördes till den stora mässhallen IFEMA (jämförbart med Stockholmsmässan) för identifiering. I offrens fickor ringde mobiltelefonerna oavbrutet. De som arbetade med identifieringsarbetet bröt ihop.

Räddningsarbetet pågår

Frivilliga lämnar blod

Dagen därpå utlystes som sorgedag och en enorm manifestation arrangerades i hela Spanien. Bara i Madrid gick över två miljoner spanjorer ut på gatorna för att uttrycka sin avsky mot ETA och för att hedra offren. Det fanns inte någon som saknades – kungafamiljen tillsammans med alla toppolitiker sågs bland Pedro Almodovar och andra kända ansikten. Jag valde att stanna hemma. Jag hade vid det här laget panik över att varken inrikesministern, presidenten eller pressen sade ett ord om Al-Qaida när man kunde läsa att ETA var ute ur misstankarna hos varenda större tidning i resten av världen.

Manifestationen i Madrid

På lördagen – en dag innan valet började dock rykten florera. Det pratades på gatan om att spanjorerna inte verkade ha fått hela sanningen och att Al-Qaida kanske låg bakom dådet. I så fall ändrade det totalt förutsättningarna för det stundande valet. Framåt eftermiddagen började ett kedje-sms sprida sig i Madrid. Där uppmanades folk att gå till PP:s huvudkontor i centrala Madrid för att genomföra en olaglig demonstration som kanske skulle pressa inrikesministern att säga sanningen. På kvällen återfanns tusentals och åter tusentals personer – gamla som unga – utan för PP:s högkvarter och skrek i kör om och om igen: ”Queremos la verdad antes de votar” (Vi vill ha sanningen innan vi röstar). Vid 23-tiden kvällen innan valet tvingades till slut inrikesministern att gå ut i tv och förklara att ETA inte längre var misstänkta för dådet utan att Al-Qaida låg bakom. Då föll mina tårar. För första gången sedan attacken. Folket krävde sanningen och tillsammans gick de ut och fick den.

På söndagen var det valdag och jag följde med till vallokalerna och småpratade med PSOE:s representanter. De var lyckliga. Sanningen låg på bordet och valet skulle bli rättvist. Sent på söndagskvällen stod det klart att PSOE hade vunnit. Al-Qaida hade genom sina attacker avsatt PP och Aznar. Det var ett kaotiskt Spanien som Zapatero fick börja styra.

På måndagen åkte jag till Atocha – stationen där två av tågen hade sprängts och tände ett ljus bland de tusentals andra ljus som bredde ut sig över golvet. Folk snyftade, kramades och lade blommor. Madrid hämtade sig så småningom men fortfarande finns en djup tagg kvar av misstänksamhet hos spanjorerna. Hos mig med.

Sörjande tänder ljus