För tre dygn sedan slutade jag med ett medikament som under nästan två år varit en del av min dagliga kost. Detta medikament hade tyvärr muntorrhet som en av biverkningarna och kort efter jag började med tabletterna förändrades min mun till ett ökenlandskap. Jag kände mig som en tant som tagit ur löständerna och plöjde mig igenom hela apotekets kollektion av salivstimulerande preparat. Många gånger slutade dagen med att jag halsade en sådan där gul plastcitron i ren desperation eftersom sura smaker ökar saliven.

Jag har väl aldrig varit en person med överdriven salivproduktion – ganska normal skulle jag vilja påstå. Nu räknar jag också med de occasional gångerna då jag i en livlig diskussion fått ett say it don’t spray it slängt i ansiktet. Nu däremot – efter som sagt tre dygn utan ökenpillren – har min saliv totalflippat. Min mun är en fontän. Jag måste spotta i vasken. Jag slurpar när jag pratar. Jag funderar på att investera i en spottkopp. Frågan är om det är såhär det känns med normal salivproduktion eller om två år av torka på munfronten ska kompenseras. Jag är åtminstone tacksam för spottet. Shit, vad jag har saknat det.