Jag kan inte lägga ner mitt tittande på alla dessa kriminalserier som besudlar vår tv-tablå. För mig började det med CSI för flera år sedan och sedan har det bara rullat på. CSI ynglade snabbt av sig i tre olika serier liksom Law & Order. Nu för tiden följer jag bara Law & Order SVU på måndagar. Sedan är det då Criminal minds som jag inte kan låta bli att titta på.  Nyligen började jag även titta på både Justice och Dexter. Crossing Jordan har jag slutat se för jag tror att det går på helgkvällar och då brukar jag göra något annat.

Det är något smutsigt och skamligt med kriminalserier. De gottar sig i våldsamma och sjuka brott – inte sällan hemska sexförbrytare som gör saker värre än man kan tänka sig. Jag mår illa av mig själv när jag kommer på mig själv framför ännu ett avsnitt om en galen massmördare eller serievåldtäktsman. Jag känner mig underklassig, äcklig och outbildad som uppskattar sådan smörja som underhållning.

Nu känns det visserligen som om dessa kriminalserier har tagit över varenda tv-kanal – det finns inte så mycket annat att se förrutom sjukhusserier – vilka jag för övrigt också tittar på. Dessutom gör dessa serier mig totalt paranoid vilket exempelvis kan leda till att jag inte vill föna håret med öppet fönster eftersom ett av mina hårstrån då skulle kunna flyga ut och landa på valfri mordplats vilket DNA-placerar mig på platsen. Jag spottar inte tuggummi på offentlig plats eftersom jag inte vet om någon galning kommer att plocka upp det med en liten tång och lägga det i fickan på någon de planerar mörda. Jag samlar också noga in avklippta tånaglar och spolar ner dem i toaletten eftersom soporna inte känns säkert nog  – jag menar vem som helst kan ju bryta sig in i soprummet, öppna Ica Ringen-påsen och gallra fram min gamla tånagel och lägga den var som helt – ett väpnat rån i Hallunda till exempel.

Ni förstår vidden av mina problem som kommer i spåren av dessa kriminalserier. Mitt liv är mycket mer komplicerat nu för tiden men ändå kan jag inte sluta titta.