Jag är förstummad. Jag städade idag. Det innebar dammsugning, avtorkning av fönsterbräde, vattning av döda växter och två diskmaskinsomgångar. Jag är världens sämsta renhållare. I mitt rum som jag växte upp i låg det saker över hela golvet och pappa vågade knappt komma in och säga godnatt på kvällen för att han då riskerade bruten lårbenshals och ett par handledsbrott. Jag har inte förbättrats sedan dess. När man är tonåring är det på något sätt mer socialt accepterat att sprida ut sina tillhörigheter över hela sitt revir men charmen med det minskar ganska snabbt för varje år man erhåller. Nu har det sett ut som om Pete Doherty och hans tre heroinlangarpolare har squattat lägenheten den senaste veckan vilket jag idag då rådde bot på. Nu är det ganska fint här – med mina mått mätt alltså. Det känns fint. Befriande. Renande. I alla fall fram tills imorgon förmiddag när golvet kommer att pyntas av tjugofem tröjor, nio PET-flaskor och brödsmulor.