På tal om min uppenbara snitt-addiction kom jag att tänka på en gång för några år sedan när några av våra bästa vänner i den spanska byn gifte sig. Det var en överdådig tillställning och jag och syrran var där som representanter för familjen. Det var flera hundra gäster och vi tillhörde så att säga ”familjen” (brudgummen brukar referera till oss som de svenska kusinerna alternativt systrarna). Vi var uppklädda till tänderna och jag minns att jag hade lånat Mias guld-(kanske champagnefärgade) fodral.

Festen efter vigseln utspelade sig på byns gamla lyxrestaurang/hotell som var totally classy på 1950-talet och inte hade förändrats märkbart sedan dess. På damtoaletten fanns det sminkbord med tillhörande fåtöljer och sådana där tjusiga speglar som man återser i gamla filmer. Festen inleddes med mingel, skumpa och långa bord fulla med det bästa tapasutbudet man kan tänka sig i Spanien. Jag och Anna minglade runt och pratade med folk. Brudgummens bestman tog oss under sina vingar och gick runt och presenterade oss för folk vi inte kände. Anna står efter ett tag i en djup diskussion med en massa trevliga unga män från den välutbildade delen av byn och de skrattar åt alla tanter som står på led kring tapasborden och roffar åt sig mat i snabb takt. Killen som var bestman frågar Anna var hennes syster är då han vill presentera oss båda för några till. Anna kan inte hitta mig och alla letar efter mig med blicken. Plötsligt får Anna syn på mig och vill sjunka genom jorden. Där står jag vid ett tapasbord och knuffar bort en 80-årig tant från den sista jätteräkan medan jag med andra handen roffar åt mig en undebar bit serranoskinka mitt framför ögonen på en annan dam. Mitt rykte efter den incidenten är nog tyvärr omöjligt att förändra.