Jag misstänker starkt att pollen har attackerat huvudstaden. Jag har ännu inte identifierat vilket pollen det rör sig om men det spelar inte så stor roll då min näsa är igentäppt och ögonen rinner sedan ett par dagar tillbaka. Dags för en dos clarityn kanske? Man vad gör en extra krämpa när solen skiner?

Eftersom Kristen Dunst och alla andra Hollywoodstars är så snygga i sina Ray ban Wayfarers så vill jag också ha ett par till sommaren. De enorma jättebågarna känns bara hopplöst 2006 just nu även om de är mycket praktiska när man vill gömma hela sitt ansikte någonstans. Dock tänkte jag, med tanke på min mycket dåliga solglasögonkarma (pajade fyra par inom loppet av två veckor förra våren) investera i ett par mer prisvärda kopior så behöver jag inte må så dåligt när jag sätter mig på dem, slänger väskan de ligger i på marken eller tappar dem i vattnet från en båt.

That’s one sweet couple! Kristen Dunst lika söt som vanligt men med coolare stil och snygg rockstar-accessoar i form av Razorlightsångaren Johnny Borrell. I like.

Jag är förstummad. Jag städade idag. Det innebar dammsugning, avtorkning av fönsterbräde, vattning av döda växter och två diskmaskinsomgångar. Jag är världens sämsta renhållare. I mitt rum som jag växte upp i låg det saker över hela golvet och pappa vågade knappt komma in och säga godnatt på kvällen för att han då riskerade bruten lårbenshals och ett par handledsbrott. Jag har inte förbättrats sedan dess. När man är tonåring är det på något sätt mer socialt accepterat att sprida ut sina tillhörigheter över hela sitt revir men charmen med det minskar ganska snabbt för varje år man erhåller. Nu har det sett ut som om Pete Doherty och hans tre heroinlangarpolare har squattat lägenheten den senaste veckan vilket jag idag då rådde bot på. Nu är det ganska fint här – med mina mått mätt alltså. Det känns fint. Befriande. Renande. I alla fall fram tills imorgon förmiddag när golvet kommer att pyntas av tjugofem tröjor, nio PET-flaskor och brödsmulor.

Jag stod på Konsum innan och ringde min kille:

Jag: Hej, hur ställer du dig till att äta en sån där kyld färdigrätt som man kan värma i mikron till middag?

N: Tja, jag vet inte, det kan väl funka.

Jag: Ja det är pannbiff med några rotsaker och en skysås.

N: Okej…

Jag: Hmm, alltså de kostar bara tjugo kronor för utgångsdatum är idag och jag hittar bara en gammal fiskrätt förutom pannbiffen. Går det bra med gammal mat? Jag menar, det var ju så billigt.

N: Jo, visst…

Man kan istället för att elakt referera till mig som snål – kalla mig ekonomiskt sinnad.

Måste ut  i det rekordvarma vädret. Jag måste. Fick sms från Mia som befann sig i Paris på Charles de Gaulle. Där åt hon Europas dyraste macka och hade sett en ortodox judefamilj. Jag undrar om hon gick fram till dem och sa Oy! eller något annat New York-aktigt. Det hade varit kul att se i så fall. Hoppas i alla fall att hennes dyra macka var kosher.

Jag måste komma på något att önska mig av min kille i födelsedagspresent. Han sa att jag hade dagen på mig att komma på tre saker och tre upplevelser som han sedan skulle kunna välja mellan. Hittills har jag kommit på: pocketbok, tandtråd, middag på McDonald’s och en tvåveckorsresa till Maldiverna. I suck.

Vädret gick inte av för hackor idag. Mia och jag sniglade Götgatan fram innan och njöt av solen, pratade amerikanska som den judiska New York-populationen och satt länge i en soffa på Slussens trafikskola och låtsades bara sitta där för att vi inte hade något annat att göra ungefär som gamla tanter sätter sig i vårdcentralens väntrum utan att besöka doktorn utan bara slå ihjäl lite tid. Ingen visste ju att Niklas samtalade om körlektioner med en receptionist. Sedan gick vi tillbaka till Slussen och Niklas tog ett foto på Mia när hon tryckte ihop alla dubbelhakor vilket gjorde att hon såg ut som hon hade ett extra ansikte under munnen.

Nu väntar jag på nästa kriminalserie som ska fördunkla mitt annars lätta sinne. Under tiden förbannar jag inredningsprogram och äter Japp. Jag förbannar även min dåliga avståndsbedömning vilken för en stund sedan resulterade i att jag med full kraft gick in i en dörrpost istället för genom dörren. Jag gör alltid sånt. Efter varje dusch har jag alltid en massa blåmärken för jag slår i den designade kranen med full kraft. Hoppas jag inte hamna på sjukan för då skulle de nog ringa socialen för omhändertagande och jag hade fått sitta där och mena att: ”neeeej, jag blir inte misshandlad, jag råkade bara gå in i en dörrpost, badkarskran, handtag, trappa, skåpslucka etc”. Jag är klumpig. En klumpeduns.

Nu ska jag och Mia masa oss till Slussen i solskenet. Där ska vi möta min kille som har klarat teoriprovet till körkortet efter elva års träning. Han är numera en trafikskyltsexpert. Jag funderar på att fira honom rejält ikväll. Vet bara inte hur. Godis och ballonger kanske. Först ska vi i alla fall följa med honom till Slussens trafikskola för att boka in körlektioner. Vem vet, kanske det blir så väl så man kan åka på roadtrip till sommaren. Jag har visserligen haft körkort i tio år men saknar bil. I Stockholms innerstad känns det mer prisvärt med sl-kort. Dessutom kör jag tämligen ryckigt, snabbt och hetsigt. Föga förvånande med tanke på min personlighet som är densamma som min bilkörning.

Jag kan inte lägga ner mitt tittande på alla dessa kriminalserier som besudlar vår tv-tablå. För mig började det med CSI för flera år sedan och sedan har det bara rullat på. CSI ynglade snabbt av sig i tre olika serier liksom Law & Order. Nu för tiden följer jag bara Law & Order SVU på måndagar. Sedan är det då Criminal minds som jag inte kan låta bli att titta på.  Nyligen började jag även titta på både Justice och Dexter. Crossing Jordan har jag slutat se för jag tror att det går på helgkvällar och då brukar jag göra något annat.

Det är något smutsigt och skamligt med kriminalserier. De gottar sig i våldsamma och sjuka brott – inte sällan hemska sexförbrytare som gör saker värre än man kan tänka sig. Jag mår illa av mig själv när jag kommer på mig själv framför ännu ett avsnitt om en galen massmördare eller serievåldtäktsman. Jag känner mig underklassig, äcklig och outbildad som uppskattar sådan smörja som underhållning.

Nu känns det visserligen som om dessa kriminalserier har tagit över varenda tv-kanal – det finns inte så mycket annat att se förrutom sjukhusserier – vilka jag för övrigt också tittar på. Dessutom gör dessa serier mig totalt paranoid vilket exempelvis kan leda till att jag inte vill föna håret med öppet fönster eftersom ett av mina hårstrån då skulle kunna flyga ut och landa på valfri mordplats vilket DNA-placerar mig på platsen. Jag spottar inte tuggummi på offentlig plats eftersom jag inte vet om någon galning kommer att plocka upp det med en liten tång och lägga det i fickan på någon de planerar mörda. Jag samlar också noga in avklippta tånaglar och spolar ner dem i toaletten eftersom soporna inte känns säkert nog  – jag menar vem som helst kan ju bryta sig in i soprummet, öppna Ica Ringen-påsen och gallra fram min gamla tånagel och lägga den var som helt – ett väpnat rån i Hallunda till exempel.

Ni förstår vidden av mina problem som kommer i spåren av dessa kriminalserier. Mitt liv är mycket mer komplicerat nu för tiden men ändå kan jag inte sluta titta.

Jag tog tacotemat lite väl långt i kväll när jag uppfann Tacosoppan. Den smakade väl okej men helt hundra var det väl inte för en finsmakare som jag. För er som är intresserade av en snabb och enkel vardagssoppa kan jag säga att ni steker lite nötfärs, lök, vitlök, morot i små bitar i en stor kastrull. Sedan tillsätter ni en påse tacokrydda, en burk krossade tomater, en liter vatten, två köttbuljongstärningar och en liten burk majs. Krydda med tabasco och lite tacosås och salt. Koka i typ tio minuter och sen är det klart. Den som vill kan ju hälla i typ kidneybönor också.

Min aptit kan dock ha fördunklats något av våffelorgien jag, mina systrar och Niklas ägnade oss åt under eftermiddagen. Våfflor är hemskt gott men inte för ofta.

Annars en tämligen händelselös helg fast en skön sådan. Kollade på The Queen igår. De där kungligheterna alltså  – jo jag tackar jag  –  har ändrat mig angående dejting med belgisk prins. Det skulle nog ta max två minuter innan jag skulle bli utkastad med huvudet före från vilket slott som helst på grund av grov häckling av uppblåsta blåblodiga. Not my cup of.

Nej, nu måste jag ge Jamie på tv mer uppmärksamhet plus att min kille tvingar mig att prata stockholmska bara för att kunna reta min dåliga svenska.