Idag är min status mycket tveksam:
Jag vill bara att Runar ska komma hit och hela mig så jag blir som en ny människa. Märk väl att jag endast är 28 år – inte 89 som det verkar. Suck!
Det som egentligen kanske skulle ha slutat som en utekväll slutade med Legally Blonde och systrar i soffan. Killen förpassades till matbordet med verktyg och cykeldelar och förbannade vår hiskeliga filmsmak. Vi hade i och för sig grundat med en välsmakande måltid bestående av lövbiff, rödvinssås och risotto på karljohan och portabellasvamp med färsk timjan och parmensan. Till det några glas rött. Fredagkvällen kändes – trots bristen på uteliv – helt lagom för mig just nu. Ett steg i taget. Jag är nämligen inte den bästa partyprinsessan för tillfället. Dock är jag en hemmaprinsessa i mina svarta tajts, grå munktröja och cro magnon-frisyr. Det för räcka för tillfället.
Det äckligaste jag vet är råttor. Det har säkert ni som läst ett tag förstått vid det här laget. Jag och min kille kom just hem från mataffären bärandes på tunga kassar. Porten stod på glänt och vi gick in. Jag gick först och började gå upp för den första trappan. Där – på ett av trappstegen – ligger en råtta – stor som en mindre tax och vilar sin sista vila. Jag känner hur hela mitt liv passerar revy och ställer mig och skriker med den högsta och ljusaste röst ni kan föreställa er. Sedan sprang jag till hissen där jag började skaka och fick tårar i ögonen. Min kille säger coolt: ”langa hit en näsduk så jag kan slänga ut den”. Då skriker jag ännu mer men ger honom några näsdukar efter lite övertalning. Sedan säger jag att han inte får åka hiss med mig om han rör råttan. Därefter åker jag upp till lägenheten och min kille hämtar råttan i svansen och slänger ut den. Han sa att den åtminstone vägde ett halvt kilo. Jag sitter med kräk upp i halsen nu. Buhäää!
Nu ska jag möta upp min kille på Medborgarplatsen för att gå och hänga i en cykelaffär ett tag. Sedan ska jag köpa fredagskött på Ica och fredagsmedicin på apoteket. Ska bara hinna svepa en resorb for the road och hoppas att det får mig lite piggare.
Herregud, jag är helt rödklädd från topp till tå. Och ja, det är tvättning av alla kläder i garderoben som pågår just nu. Jag springer upp och ner i trapphuset som Ölandsgatans egen hustomte modell större. Det enda som saknas är en ljuslykta i handen och en vänlig uppsyn. Jag är istället en elak jättetomte med för liten bh. Hela lägenheten är fylld av Svensk damtidning som stora konfetti, spridda över all yta som finns. Jag fick ju de senaste månadernas laddning av syrran i helgen som får tidningen i brevlådan av Mormor som alltid ger oss en gemensam prenumeration i julklapp. Kungligt skvaller. Kan det liksom bli bättre? Mormor drömmer om att se mig på vimmelsidorna i slutet av tidningen. Det har hon gjort länge och fortfarande har jag inte dykt upp. Kanske dags att börja dejta en belgisk prins eller så för att göra henne nöjd? Nu ska tomtekläderna snart bytas ut mot mer normala sådana och sedan ska ärenden utföras.
Urk. Jag mår illa och har ont i huvudet. Det suger.
Ju äldre man blir desto svårare är det att komma på vad man önskar sig i födelsedagspresent. När man var yngre kunde man ju utan problem fylla ful skrivstil i ett kollegieblock med saker som man ville ha. Det fanns så mycket man kunde välja på då – kulor, skipants, rosa grimma till hästen, extra strong hårspray, magväska i neon, schyssta kassettband (helst tomma så man kunde spela in från radion) och mönstrade sockor från NafNaf.
Nu kommer jag på kanske en sak till min stundande högtidsdag. Eftersom min kroppshydda ökade i omfång pga av olyckliga omständigheter de senaste månaderna så står jag på stand by när det gäller klädinköp. Storlekar över 36 gör mig äcklad och därför är det bättre att gömma sig i bylsig överdel och tajts i väntan på att min riktiga kropp ska komma tillbaka. Min syster muntrade upp mig med att jag alltid kunde tillbringa sommaren i afrikanska tunikor, sådana där tygsjok som man antagligen kan inhandla på någon dammig marknad bland kryddor och Kat i mittersta Afrika. Jag blev inte uppmuntrad utan såg hemska bilder framför mig av mig själv gåendes en vacker julidag i SoFo i afrikanska tyger hängandes i konstnärliga knutar över min boll till kropp och alla skulle tro att jag var en sån där kulturarbetare som åker till Gambia på långsemester och skaffar en gambiansk gigolo. Nej, hellre fler timmar på friskis och svettis då.
Eftersom jag av förklarliga skäl inte bör införskaffa kläder just nu så tänker jag fokusera på håret. En klippning och en locktång är ju utmärkta saker att skriva upp på önskelistan vilket jag i skrivandets stund också har gjort.
Ikväll är det Dagen D på Debaser Medis. Det innebär att ett flertal osignade band ska spela och sedan blir det musik på dansgolv med hjälp av Indierave-DJ. Det band som jag skulle vilja se ikväll är Trucker Cleavage som brukar vara ett härligt band att se live. Vi får se om jag ikväll kommer att ha den energi som krävs för ett sånt här spektakel, för det vore minst sagt roligt. För er som tvekar att gå dit – det är gratis inträde.
Efter ett major breakdown framåt sen eftermiddag firade jag onsdagkvällen med pojkvän och en tacofiesta. Tacofiesta för tankarna alltför snabbt till tidigt nittiotal och otaliga tjejmiddagar med päronsoda, skolkatalogsläsning och Om blickar kunde döda med Richard Grieco. Det var tider det, långt ute på landet med tankar på hur länge ens permanent skulle sitta i och vilken body som var snyggast till vilka superlosejeans. När jag skar grönsakerna till fiestan sjöng jag på Karenina med Thåström (för att hylla hans femtionde födelsedag en dag försent) men kom bara på hur sista versen gick. Det som grämer mig allra mest just nu är att jag glömde att skära upp avocadon som jag hade köpt enkom för detta tillfälle. Det smakade bra ändå men jag visste att det var något som saknades i tacouppläggningfatet eftersom en liten låda var ledig. Men om man serverar extra hot sås men en sked designad som en chilifrukt så får man vara nöjd ändå.
Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Det är de inledande raderna i Kents lilla mästerverk Socker. Ungefär så känner jag mig nu och förbannar idioter som skriver så sorgliga texter. Men nästa tanke som dyker upp när jag tänker på den här låten är mer absurd och riktigt roligt.
Jag och min syrra var som vanligt i vår lilla byhåla i Spanien för några år sedan. Våra barndomskompisar övertalade oss att gå ut i grannstaden vilket ofta bär oss emot eftersom vi alltid föredrar det händelselösa men ack så roliga kvällslivet i vår by. Dock valde vi denna gång att följa med för det finns fler roliga uteställen där. Vi började på grannhålans bästa klubb som ligger ner vid flodbanken, strax nedanför den vackra bron vid den stora floden Ebro som några kilometer längre bort rinner ut i Medelhavet. Där hade vi som vanligt kul och drack något vodka limón. Sedan skulle vi vidare till en privat fest som hölls på en liten bar något kvarter bort. Där skulle halva byn fira av en tjej som skulle åka på Erasmustermin till Köpenhamn och alla var självklart i chock över att en katalansk flicka skulle resa till vikingaland där folk talar obegripligt och inte äter paella varje söndaglunch. Vi hälsade på tjejen och på lite annat folk vi kände innan vi drog oss in mot dansgolvet som fixats kvällen till ära. Där stod en kryllig katalansk DJ och spelade gammal indie som vi självklart dansade till. Helt plötsligt där bland alla byakatalaner, romdrinkar och omoderna byxor sätter DJ:en på en låt vi känner igen men omöjligt kan placera de under de första tonerna eftersom vi inte tror våra öron. Snart börjar en vers på VÅRT språk, mitt i obygden i Spanien där de flesta inte ens har rest till Madrid eller hört engelska. Det är alltså ovanstående låt – Socker med Kent – som får katalanerna att bjuda upp till dans. Jag och syrran dånar av chock och springer fram till DJ:en. Han visar sig komma från en extremt liten by uppe i bergen och brukade med hjälp av sitt dåliga modem och ett brinnande musikintresse hitta låtar från avlägsna länder som Sverige och var således ett stort Kent-fan utan att förstå ett ord av låtarna. Vi kramar honom av lycka och hyllar hans musikaliska äventyrlighet innan vi återgår till dansgolvet och skriker med i texten. Spanjorerna tittar, pekar och skrattar åt de svenska amasonkvinnorna som sjunger utomjordingspråk och vi befinner oss i trans av att musik verkligen får kulturella barriärer att brytas.
Det är sådana historier som får även de sorgligaste textraderna att förmedla bubblande glädje och underbara minnen.