Den här lördagen är mycket förrädisk. Genom fönstret lyser solen inbjudande. Utanför porten dör man av polarkylan och nordanvinden eller i bästa fall förfryser fingrar och tår. Gick från Ölandsgatan till Skånegatan och darrade i varje muskel och hade tårar i ögonen när jag nådde Nytorget. Gick till Tevere med systrarna och satte i mig en Nytorgsrulle. Jag fick fel innehåll. Hade bett om vanlig skinka och fick jamon serrano. The cheap woman fick alltså sin dag gjord. Köpte sedan basmatiråris på organic food store på Nytorgsgatan av en rysk kvinna. Syrran ifrågasatte ryssars kompentens inom ekologiska varor och hänvisade till deras land som kemikaliehärd eller liknande. Åkte hem – in på Vi Skantull först för en coca cola. Kvinnan i kassan hade trist nog valt en svart kajalpenna som läppenna och saknade läppstift. Jag kunde inte sluta titta.

Skulle in i duschen för ett tag sedan men lyckades på något sätt klämma ihjäl mitt långfinger mellan badrumsdörren och kylskåpet. Det hände för säkert en halvtimme sedan men fortfarande är långfingret i stort sett obrukbart. Jag fasar för en kommande svart nagel som så småningom kommer att ruttna och trilla av likt en mjöktand på en sjuåring. Tanken får världen att rämna. Jag vill inte vara en 28-åring med avsaknad av långfingernagel. Dessutom kan jag omöjligen duscha och tvätta håret med ett långfinger som i bästa fall ser stelopererat ut. Inte heller plocka ögonbryn eller sminka mig. Jag sörjer det deformerade fingret och försöker desperat skjuta fram lördagsfikan med mina systrar. Det funkar inte. Anna kommer ändå att ringa på snart med en kasse full av Svensk damtidning som vi fått i prenumerationsjulklapp av mormor. Jag för försöka ta en halvhjärtad dusch. Och irritera mig inte idag för då kan ni få se ett fuck off -tecken med svart nagel stickas under er haka.

Fina saker som jag vill ha just nu:

Söt klänning i Jessica Simpson-stil

Väska som går att hänga över axeln

Långt halsband med hjärta

Allt från asos.com

Så fort jag sätter igång ett nytt avsnitt av Buffy The Vampire Slayer så nyser jag okontrollerat (undrar visserligen hur man nyser kontrollerat) flera gånger i rad. Kan det vara så illa att jag har blivit allergisk mot programmet? Om det är så kommer jag att trotsa min nyfunna allergi. Clarityn och play och sedan är jag igång igen.

Ikväll ska jag äta en Chicken tikka butter masala. Det är den godaste indiska rätt som finns. Detta betyder att jag omöjligt kan gå ut ikväll för då luktar man gammal unken indier lång väg och i flera timmar. Jag tror luktradien ligger på ungefär åtta meter för att sedan minska med trettio centimeter i halvtimmen. Det betyder att jag antingen får stå själv eller låta folk skrika på avstånd åt mig. Kanske mobil kan fungera? Men då kan man ju lika gärna stanna hemma. Tror jag gör det också.

När jag började skriva denna blogg så var det för min egen skull. Det är det helt och hållet fortfarande. Från början hade jag som policy att inte svara på kommentarer. Om jag skrev ett inlägg var folk självklart välkomna att kommentera men jag hade liksom sagt mitt genom inlägget och hade inget mer att tillägga så att säga. Jag vet inte riktigt när detta förändrades men under en period började mycket trevliga och roliga personer kommentera det jag skrev och då kunde jag inte låta bli att svara då och då. Nu svarar jag på allt som ni kommenterar för många fantastiska tjejer har blivit som mina vänner genom dagliga kommentarer, många skratt och varma ord.

Tanken var från början att jag ville ha ett ställe där jag skrev tämligen meningslösa saker som en spegel till allt annat jag då skrev. Bloggen skulle fungera som ett sätt för mig att släppa på saker och ting. Normal sett är jag en perfektionist och en språklig svenskafascist vilket gör att alla mina andra texter är överarbetade, felfria och då och då till och med briljanta. Inget av mina blogginlägg har tagit längre tid att skriva än vad det just tar att trycka på tangentbordet. Allt är skrivet rakt upp och ner utan eftertanke eller ambition att formulera om det eller ändra styckeindelningen. Detta har ibland varit svårt för en fascist som jag, att släppa på både innehåll och formuleringar. Men samtidigt så har det gett mer än det har tagit. Min blogg har liksom inte en litterär ambition eller liknande.

Kommentarsfunktionen går dock att diskutera i alla oändlighet. Alltid finns det någon idiot som ska skriva något onödigt eller puckat. Jag vill bara förtydliga en gång för alla att det ni läser här är fragment av mitt liv, vissa väl valda delar. Det är inte hela mitt liv. Många verkar tro att de kan förstå sig på mig som person och dra slutsatser genom gedigen bloggläsning. Det kan ni inte. Många saker nämns överhuvudtaget inte alls och vissa saker är minst sagt modifierade. Jag har absolut inget intresse av att hänga ut varenda detalj om mitt liv. Hade jag velat det hade jag valt att vara anonym. Integritet är ett ledord i mitt liv.

Ibland undrar jag. Ni som skriver elaka eller tanklösa kommentarer – säger ni samma saker som ni skriver till personer ute i den riktiga världen? Jag hoppas verkligen det. Annars är ni helt enkelt patetiska människor. Det är så enkelt att skriva ihop en tafflig kommentar men betydligt svårare att konfrontera personer på riktigt. Mitt råd till er är att öva på att konfrontera personer som stör er på riktigt i den riktiga världen. När ni behärskar det är ni välkomna tillbaka att kommentera mig.

Jag läste just ordet ananas. Det pinsamma var att i mitt huvud uttalade jag det precis som bananas. Sedan kopplade jag vad det stod. Min hjärna är inte hundra alla gånger.

För tre dygn sedan slutade jag med ett medikament som under nästan två år varit en del av min dagliga kost. Detta medikament hade tyvärr muntorrhet som en av biverkningarna och kort efter jag började med tabletterna förändrades min mun till ett ökenlandskap. Jag kände mig som en tant som tagit ur löständerna och plöjde mig igenom hela apotekets kollektion av salivstimulerande preparat. Många gånger slutade dagen med att jag halsade en sådan där gul plastcitron i ren desperation eftersom sura smaker ökar saliven.

Jag har väl aldrig varit en person med överdriven salivproduktion – ganska normal skulle jag vilja påstå. Nu räknar jag också med de occasional gångerna då jag i en livlig diskussion fått ett say it don’t spray it slängt i ansiktet. Nu däremot – efter som sagt tre dygn utan ökenpillren – har min saliv totalflippat. Min mun är en fontän. Jag måste spotta i vasken. Jag slurpar när jag pratar. Jag funderar på att investera i en spottkopp. Frågan är om det är såhär det känns med normal salivproduktion eller om två år av torka på munfronten ska kompenseras. Jag är åtminstone tacksam för spottet. Shit, vad jag har saknat det.

Idag kom min kille hem med två av dessa glassar. Solero Blackberry Smoothie. Jag äter den i skrivandes stund och jag kan meddela att den både är god och läskande.  Något att rekommendera för varma sommardagar.

Jag vill passa på att hurra för Pete Doherty som nådde den aktningsvärda åldern av 28 år i måndags. Detta firades med en helikopterfärd tillsammans med toppmodellsflickvän. Jag är bara chockad över att han inte trillade av pinn under sitt år som 27-åring. Jag var övertygad om att han skulle göra en Kurt Cobain, Janis Joplin eller Jim Morrison och kola vippen under sitt år som 27. Men det är tydligen sjukt ute att dö som 27 numera. Vi Petelövers är ju i alla fall glada.