Jag funderar på dessa guldiga basketskor som vardagsvårskor. Guld är ju så att säga guld. Dessutom är de mer än lovligt billiga vilket gör att man kan vara hur slarvig man vill med dem. Inte för att man ofta ser mig hoppandes i vattenpölar eller rullandes i lera. Jag tycker dock att det vore skönt att känna att man slipper lappa till irriterande personer som trampar en på fötterna i exempelvis köer för att komma in på uteställen, på konserter och på dansgolv. Då kan man hålla humöret uppe även mitt i natten – trampa på mig och jag står fortfarande med ett leende på läpparna, liksom.

I mars 2004 befinner sig Spanien i ett politiskt vägskäl. PP – den kristna högern sitter vid makten med José María Aznar som Presidente del Gobierno. Han har tillsammans med Tony Blair och George W Bush gått in i Irak och således gått emot världsopinionen och framför allt sitt eget folk. Inrikespolitiskt är Aznar och hans PP dock mycket populära genom deras hårdhänta och tuffa angrepp mot den baskiska terroristorganisationen ETA. Gruppen har inte under hela sin fyrtiofemåriga historia varit så svag eller haft så många medlemmar i fängelse som under PP:s mandatperiod. Den 14 mars 2004 är det val i Spanien och resultatet är redan väntat. PP och Aznar kommer att sitta en mandatperiod till och José Luis Rodriguez Zapatero kommer att tillsammans med sitt socialistiska PSOE få fortsätta sitta i opposition.

I början av mars 2004 packar jag mina väskor och mitt svenska tangentbord för att spendera några veckor i Madrid arbetandes på min kandidatuppsats. Jag bor hos min dåvarande pojkvän och inser snart det problematiska med att skriva en Madridkritisk uppsats om ETA och samtidigt befinna sig på den plats där ETA är mest hatat och skytt av alla – ung som gammal. Efter några lönlösa försök att delge min betydligt mer nyanserade bild av Baskien och ETA till Madridborna ger jag upp och pratar inte mer om vad det är jag egentligen sitter och skriver på språket de inte förstår. Istället tillbringar jag tid med att se dokumentärer jag inte har fått tag på i Sverige och leta annat material.

Tidigt på morgonen den 11 mars ringer pappa och frågar hur det är. Jag svarar sömndrucket: ”bra” och sedan säger pappa att ETA har sprängt bomber i Madrid och han blev orolig att jag var ute och åkte kommunalt. Jag springer upp och sätter på tv:n. och mycket riktigt – där visas bilder av den värsta sort ni kan tänka er. Klockan 07.37 exploderade en bomb på ett överfullt pendeltåg på den stora centralstationen Atocha. Någon minut senare sprängs ytterligare två bomber på samma tåg. Totalt kaos utbryter i morgonrusningen på stationen. Klockan 07.38 exploderar två bomber på stationen El Pozo och ytterligaren en på stationen Santa Eugenia. Klockan 07.39 exploderar fyra bomber på ett tåg som befinner sig 500 meter från stationen Atocha. På tre minuter hinner tio bomber förändra Madrids historia för all framtid.

Pendeltåget utanför stationen Atocha

Samma tåg uppifrån

Inne på Atocha

Inrikesministern går snabbt ut med ett pressmeddelande att det är ETA som ligger bakom bombdåden. Jag sitter i soffan och skriker: ”Nej, inte en chans”. Ingen lyssnar såklart. Efter alldeles för många månader nedgrävd i allt som har med ETA att göra och med en skaplig kunskap om al-Qaida krävdes det ingen längre omvärldsanalys för att komma fram till vilka som låg bakom. ETA saknade pengar, rekryter och motiv för att genomföra en sådan attack. Deras tillvägagångssätt stämde inte överens med vad som hänt och det skulle verkligen inte gagna dem politiskt att spränga bomber tre dagar innan valet då avskyn mot dem skulle öka och PP som hade som mission att förinta dem då utan tvekan skulle väljas om. Al-Qaida hade däremot ett uppenbart motiv. Om de attackerar Madrid tre dagar innan valet som straff för Aznars invasion av Irak så skulle PP riskera att förlora valet vilket skulle leda till att PSOE skulle komma till makten och på deras agenda fanns redan att de spanska trupperna skulle lämna Irak. Dock talades det inte ett ord om al-Qaida i Spanien trots att hela världpressen skrev om det. Jag anade konspiration.

Attacken krävde 191 liv och mer än 1500 skadade. Hela dagen uppmanades alla som kunde att lämna blod på provisoriska blodbussar. Alla med sjukvårdsutbildning efterlystes till Madrids sjukhus. Kaos var bara förnamnet för det tillstånd som Madrid befann sig i denna dag. De döda kropparna kördes till den stora mässhallen IFEMA (jämförbart med Stockholmsmässan) för identifiering. I offrens fickor ringde mobiltelefonerna oavbrutet. De som arbetade med identifieringsarbetet bröt ihop.

Räddningsarbetet pågår

Frivilliga lämnar blod

Dagen därpå utlystes som sorgedag och en enorm manifestation arrangerades i hela Spanien. Bara i Madrid gick över två miljoner spanjorer ut på gatorna för att uttrycka sin avsky mot ETA och för att hedra offren. Det fanns inte någon som saknades – kungafamiljen tillsammans med alla toppolitiker sågs bland Pedro Almodovar och andra kända ansikten. Jag valde att stanna hemma. Jag hade vid det här laget panik över att varken inrikesministern, presidenten eller pressen sade ett ord om Al-Qaida när man kunde läsa att ETA var ute ur misstankarna hos varenda större tidning i resten av världen.

Manifestationen i Madrid

På lördagen – en dag innan valet började dock rykten florera. Det pratades på gatan om att spanjorerna inte verkade ha fått hela sanningen och att Al-Qaida kanske låg bakom dådet. I så fall ändrade det totalt förutsättningarna för det stundande valet. Framåt eftermiddagen började ett kedje-sms sprida sig i Madrid. Där uppmanades folk att gå till PP:s huvudkontor i centrala Madrid för att genomföra en olaglig demonstration som kanske skulle pressa inrikesministern att säga sanningen. På kvällen återfanns tusentals och åter tusentals personer – gamla som unga – utan för PP:s högkvarter och skrek i kör om och om igen: ”Queremos la verdad antes de votar” (Vi vill ha sanningen innan vi röstar). Vid 23-tiden kvällen innan valet tvingades till slut inrikesministern att gå ut i tv och förklara att ETA inte längre var misstänkta för dådet utan att Al-Qaida låg bakom. Då föll mina tårar. För första gången sedan attacken. Folket krävde sanningen och tillsammans gick de ut och fick den.

På söndagen var det valdag och jag följde med till vallokalerna och småpratade med PSOE:s representanter. De var lyckliga. Sanningen låg på bordet och valet skulle bli rättvist. Sent på söndagskvällen stod det klart att PSOE hade vunnit. Al-Qaida hade genom sina attacker avsatt PP och Aznar. Det var ett kaotiskt Spanien som Zapatero fick börja styra.

På måndagen åkte jag till Atocha – stationen där två av tågen hade sprängts och tände ett ljus bland de tusentals andra ljus som bredde ut sig över golvet. Folk snyftade, kramades och lade blommor. Madrid hämtade sig så småningom men fortfarande finns en djup tagg kvar av misstänksamhet hos spanjorerna. Hos mig med.

Sörjande tänder ljus

Var ute och knallade i typ två timmar och fyrtiofem minuter idag. Sedan åt jag som sagt tre fefferoni och totaldäckade. Oh, my god vad jag är allergisk mot frisk luft och sol. Jag sover normalt sett inte en blund utan ett helt apotek i kroppen och jag bara tuppade av och snarkade, dreglade och var fullkomligt utslagen under en och en halv timme. Känner mig fortfarande yr av luft. Drog i hop en tacosallad till middag och kan självklart inte röra mig ur fläcken. Stora tallrikar kan vara förrädiska. Buffymaraton fortsätter ikväll.

I love them fefferonis. Nu har jag ätit tre stycken och är sugen på ett gäng till. Det slog mig just att min egen pappa nog är inblandad i viss import av dessa små gröna godsaker. Kanske jag kan få mig en livslång ranson i påsk?

Idag ska jag på långpromenad i vårvädret. Underbart att komma ut och få lite frisk luft och sol på mig. I dag är kanske en bra dag. Jag lider visserligen svårt av vitlöksöverdosen jag drog på mig till middag igår kväll då vi käkade tapas. Sedan har strömmen bara gått två eller tre gånger hittills idag så det är ju bra. Life is peachy.

Dags att möta upp the Shakira gang för en tidig middag på stan innan vi ger oss iväg mot Globen för konserten. Sitter mest och irriterar mig på att jag inte får någon information om huruvida jag står på listan till Shakiras efterfest på Café Opera eller ej. Jag pallar ju inte åka dit efteråt för att bli ivägmotad av arga, biffiga vakter. Dock skulle jag dö av lycka om jag verkligen stod på listan och fick träffa henne. Jag skulle uppföra mig som ett galet tioårigt flickfan. Hoppas de som väljer namn till listan inte läser här.

Vilket snack det är om P. Diddys efterfest på det ännu inte öppnade Hell’s Kitchen på Stureplan. Det roligaste igår kväll måste ju ha varit att Snoop inte ens dök upp till sin efterfest då han hamnade i den svenska finkan. Det konstigaste i hela röran är att jag var inbjuden till P. Diddys efterfest i Oslo men inte till den här i Stockholm. Saknade norrmännen brudar och var tvungna att desperat efterlysa svenska blondiner? Jag kan for the record meddela att jag inte satte mig på en långfärdsbuss till Norge för att gå på hans fest. Helt ärligt så hade jag inte ens gått om jag var bjuden på den här i Stockholm. Jag avskyr hiphopkulturen och skulle ändå bara håna Puffan för hans löjliga gångstil, julgranspyntiga smycken och nyrika champagnesmak.

Igår var vi på middag hos N:s föräldrar. Vi fick grymt god mat bestående av fläskfilé, potatisgratäng och svampsås med vin. Sedan tittade vi på diabilder i flera timmar och skrattade gott – åtminstone åt fotona på min kille i baddräkt och klackskor. Lilla valpen somnade mellan oss i soffan. Innan vi åkte hem fick vi en hel älgstek som jag ska go crazy över i veckan och laga förträffliga grytor av.

Ikväll ska systrarna Collin bege sig mot Globen för att se Shakira. Vi är ju alla gamla Shakirafans och avgudar de där urgamla albumen som aldrig tog sig utanför de spansktalande länderna. Nu var det flera år sedan jag såg henne live. Då hade hon bara släppt ett engelskt album och körde mest gamla låtar och vi och alla sydamerikaner fick Globen att koka. Nu finns väl risken att det blir mycket på engelska. Men vad gör det när universums tjusigaste kvinna uppträder framför ens ögon? Det kommer att bli underbart!

Igår under ett av alla strömavbrott vi hade så ringde det  på dörren. Jag snavade mig fram till dörren över en hink full med vatten och såpa, ett moppskaft och ett par kartonger i beckmörkret för att öppna (vi höll på att städa när strömmen gick).  Där stod en okänd kille som undrade om jag hade en vinöppnare. Visst sa jag och snavade vidare till köket för att leta med händerna som enda hjälpmedel. När jag trillat mig tillbaka till ytterdörren tittade han lite konstigt på mig och jag insåg att jag var tvungen att förklara att vi inte hade någon ström. Annars hade han nog tyckt att jag var husets skummaste person som sprang omkring bland bråte i beckmörker en lördagkväll.

Efter någon timme började jag funder på varför denna uppenbart nya granne inte kom tillbaka med vinöppnare. Sedan började jag och Niklas såklart att ta det hela några steg för långt genom att misstänka killen och hans två polare vi sett i trappen som de tre delarna av ett homosexuellt triangelsvartsjukedrama där någon skulle dö. Mordvapnet var såklart korkskruven där allför mycket av mitt DNA satt i form av fingeravtryck Jag är inte heller säker på om killen tog ett hårstrå från min tröja i mörkret för att kunna plantera DNA-bevis på kroppen. Alltså kommer alla bindande bevis ledas till mig – den galna grannen med bråte i mörker. Jag var mycket nära ett samtal till polisen för att förekomma dem om nu just detta skulle inträffa. Niklas befarade att polisen iså fall kanske skickade mig till slutet mentalsjukhus på grund av paranoia. Vi släppte vinöppnarhistorien och polisen då och åt lite chip istället.

I eftermiddags ringde det igen på dörren och då var det grannen som vi befarades vara död vid det här laget. Han såg livs levande ut och ville lämna tillbaka vinöppnaren och tacka för lånet. Med sig hade han en fin påse med lösviksté från en fin tebutik här i Ringen. Chaité dessutom som jag älskar! Han som kallblodigt skulle mördas kom istället med en tack-för-lånetgåva och var helt sweet. Från och med nu ska jag watch his back. Så ska grannsämja se ut.