Morrissey förföljer mig i min hjärna. Idag sprang jag mycket länge på löpbandet och Some girls are bigger than others ekade om och om igen i mitt huvud. Skrämmande. Tog en dusch och träffade sedan Anna och Henrietta här i SoFo och vi gick och fikade och pratade om Britney Spears. Nu ska jag dricka ett glas Ramlösa (håller på att tända av från Coca cola light) och sedan bege mig till svärföräldrarna och deras valp. Jag ska leka ihjäl mig och honom ikväll.

Fyra strömavbrott på två timmar. Mitt liv är inget värt utan ström. Det är det enda jag kan komma fram till. Sista strömavbrottet började strax innan Melodifestivalen satte igång och höll på i tre låtar. Jag förlorade hoppet under ett tag där. Men med lite småplock i magen (prosciutto, ox-ost, skagenröra, räkor, bröd och ramlösa päron) och en snabbrepris av bidragen är jag åter stabil igen.

Igår kväll begav jag mig till Restaurangen och Julia där jag mötte upp Tobbe, Frida och Anna. Sprang även på David och lite annat löst folk. Anna och Frida hade tjusiga pumps (dock var Fridas soooo vintage så hon kände sig manad att fylla dem med fotdeo innan utgång). Vi hängde på Julia ett tag innan vi drog oss vidare mot Spy bar. Det var evigheter sedan jag satte min fot där men nu var det alltså dags. Kvällen började ganska segt men vi hade som vanligt inga problem med att roa varandra. Man kan säga att kvällens gyllene tråd var att skämta om kokain av förklarliga skäl. Sedan kom det mycket folk men musiken var under all kritik. Den enda låten jag fick någon behållning av var Fire in Cairo med The Cure. Moneybrother syntes till såklart och var tjusig som alltid. Efter mycket hängande begav vi oss hemåt vid strax efter tre. Anna och Frida hoppade in i en taxi norrut efter att jag mer eller mindre hade fått släpa dem som två hösäckar ner för trapporna (inte på grund av överkonsumtion av alkohol utan på grund av vackra men ack så obekväma pumps).

Jag tyckte att det var en utmärkt idé att åka kollektivt hem och fick således straffas över detta tilltag genom att uppleva den värsta hemfärden ever. Den inkluderade sju olika påhopp från äckliga män, en tunnelbaneresa med Hammarbyfans, AIK:are och Djurgårdare runt mig som skrek sina kampsånger för att överrösta varandra, en promenad mellan Slussen och Medis, alldeles för långa väntetider och en korv med bröd. Det tog mig ungefär 45 minuter att åka från Östermalmstorg till Skanstull. Ångrar fortfarande att jag inte tog taxi.

Idag har jag promenerat i SoFo med Anna och Niklas och avslutade dagen med Texas Burger borta på Hötorget. Är fortfarande så mätt så det känns som jag aldrig mer kommer att kunna äta.

Ikväll – mot Spy bar.

Nu är diskmaskinen lagad. Tydligen var den felmonterad vilket innebär att den har diskat med samma vatten om och om igen. Vi som tyckte att disken aldrig blev riktigt ren. Tro fan det om samma äckliga vatten används i någon månad. Just nu håller vi på att spy av äckel eftersom vi har ätit med bestick som tvättats i ett kvartals återanvänt smutsvatten. Jag som trodde att man kunde bli magsjuk om man åkte till typ Indien. Det räcker tydligen med Södermalm.

Var sjutton hittar man Provoloneost i Sverige? Den kommer såklart från Italien vilket de flesta delikata ostar gör. Det är en superpopulär ost i USA och används flitigt i tunna skivor på enorma subs. Jag provade denna himmelska ost för första gången i Spanien på en italiensk restaurang för några år sedan. Då serverades den som förrätt i en liten rund keramikform som stått ugnen ett tag så hela den runda ostbiten hade smält. Kryddad med oregano serverades den med himmelska vitlöksbröd. Man skar ut bitar av den smälta, trådiga osten (påminner om smält mozzarella men med godare smak) och la den på vitlöksbrödet och åt. Efter det letade jag alltid efter Provolone i de spanska delikatesshyllorna och gjorde många fynd. Detta resulterade i en Provolonebesatt familj. Så fort någon sätter sin fot på spansk mark måste den köpa på sig en ranson Provolone till alla abstinensstinna ostälskare i Sverige. Jag har även sett att en av USA:s bästa pizzerior använder Provolone som ost istället för mozzarella. Detta blir något att prova.

Jag har alltid varit förtjust i tidtabeller, telefonkataloger och framförallt kartor. När jag för många år sedan insåg att det var mer än lovligt autistiskt att gilla just dessa saker försökte jag diagnostisera mig själv eftersom jag även är en duktig kvacksalvare. Jag tänkte att jag åtminstone kvalade in i en aspergerdiagos. Dock passade min tvivelaktiga natur inte in på några andra kriterier för någon av dessa diagnoser så jag fick helt enkelt acceptera att jag bara hade tre underliga intressen. Om någon ger mig en atlas så är jag stuck for hours. Kanske till och med dagar. Jag bara älskar att sitta och leta efter små byar i ett avlägset land eller lära mig alla gatnamn i en stad jag aldrig besökt.

Jag minns när jag var i Bryssel i någon vecka i gymnasiet med klassen och jag hade (inte med flit) råkat memorera varenda gata och torg i staden och hittade där lika bra som i min by med 500 invånare. Sådant vetande kan skrämma en del. Andra är bara glada över att de känner någon som alltid hittar hem.

Just nu håller jag och min kille på med ett väldigt geekigt projekt – nämligen att ta reda på hur den lilla gata vi bor på här på Södermalm såg ut för sisådär hundrafemtio år sedan. I’m in heaven, såklart. Vi hittade just ett vittnesmål av en man som berättade om väderkvarnen som låg bara några meter härifrån och hur de lekte där under skoltiden på 1890-talet. Min kille kom på den lysande idén att man kunde kontakta denna man för vidare information. Jag började självklart gapskratta och sa att han kunde slänga iväg an e-mail to heaven och se om han fick något svar.

Idag sätter vårt Buffy the Vampire Slayer-maraton igång på allvar. Jag har ju självklart redan sett alla säsongerna ett par gånger och vissa avsnitt pinsamt många fler. Jag kan all kuriosa och skulle lätt kunna klassas som en riktigt töntigt überfan. Min kille förstår däremot inte alls tjusningen med världens bästa tv-serie. Dock har jag aldrig hört talas om någon som inte älskar serien efter en säsong eller två. De som inte brukar gilla den är de som har sett ett och annat random avsnitt och tycker att det är ett töntigt hokuspokusprogram. Det tyckte jag för längesedan men efter några program fastnar man och sedan är det kört. För ser som inte sett det – gör det!

Sara Michelle Gellar som Buffy

Jag tänkte skriva en lång, intelligent harang om feminism och ge exempel på varför kampen måste fortsätta och om vikten av att alla gör sig medvetna om det samhälle vi lever i. Detta har jag gjort tusen gånger förr i alla möjliga sammanhang och tänker uppgivet att jag antagligen måste göra det tusen gånger till eftersom många inte verkar vilja förstå. Till min glädje såg jag att någon redan förekommit mig och skrivit ungefär det jag ville säga på ett mycket klokt och kunnigt sätt. Därför nöjer jag mig med att hänvisa till min lillasyster Mias mycket tänkvärda inlägg och hoppas att ni läser det och fortsätter att diskutera dessa frågor.

Har tränat en timme nu och under hela tiden spelades en rad av en låt upp i mitt huvud om och om igen. Den lät så här ”You’re the one for me, fatty. You’re the one for me, fatty”. Det kan ha motiverat mig rent fettförbränningsmässigt. Det vore positivt för jag behöver verkligen bli av med lite kropp.