Jag har fått en nerv i kläm vid ljumsktrakten. När jag tar mer än två steg så faller jag ihop på det jäkla parkettgolvet och drar mig fram med armarna. Jag låter kroppen hänga efter likt en halvförlamad och skäms och skäller på min familj för att jag har så ont. Jag förbannar husstorleken just nu. Det tar ca fyra minuter att kasa sig från datorn till mitt rum. Vi ska ut ikväll. Mamma undrade om jag behövde kryckor. Det tyckte jag lät alltför pinsamt så jag sa nej. Livet suger när man inte ens kan gå.