Nu har jag precis varit nere på Systembolaget. Det är typiskt mig att skjuta på det besöket fram till fredag eftermiddag när resten av befolkningen också ska inhandla sin alkohol för helgen. Nästa gång ska jag gå dit en tisdag – jag lovar mig själv det ännu en gång.

I den långa slingrande kön har man bra utsikt över konstiga likörer man inte visste fanns men även sina medmänniskor. Det som är det mest intressanta med systembolagbesök är att ens många förutfattade meningar om folk besannas om och om igen. Jag stod alltså en kvart i kö och dömde person efter person.

Framför mig stod den klassiska arbetarmannen i fyrtioårsåldern. På benen hade han byggarbyxor med en tumstock fastsatt och i kundkorgen låg den billigaste starkölen på burk blandat med ett par flaskor billigt, vitt och sött tyskt äckelvin. Ett poäng till mig. Bredvid mig stod den 27-någonting indiekillen med kort mörkt hår, vita converse och likadan svart skinnjacka som jag. Innan jag tittade på vad han lade upp på bandet gissade jag i mitt huvud – och mycket riktigt – åtta Heinekenflaskor åkte upp. Två poäng till mig. Sedan fick jag syn på stereotypen av alkis – han som med röd näsa och smutsiga naglar sitter utanför Ringen hela dagarna. Han köpte – no surprises – en flaska Rosita. Det var så uppenbart så jag inte ens gav mig några poäng. Några steg bakom stod den högavlönade medelålders företagsherren som självklart utan någon större chock hade sex flaskor finare rödvin som säkerligen skulle serveras på lördagens middagsbjudning. Tre poäng.

När jag stod där och räknade poäng slog det mig att de andra kanske står och leker samma gissningstävling som jag och då insåg jag att jag kanske hamnar i deras blickfång. Jag var osminkad, hade fula killjoggingbyxor med knän, skinnjacka, joggingskor och en ful hårdrockstofs. Jag bar på två bag-in-box, en vit och en röd. Jag hade gissat att jag antagligen var en ensamstående lådvinsalkis i stort behov av en makeover.

Kanske jag missuppfattade alla lika mycket som de missuppfattade mig?