Slog på Titanic på tv. Insåg efter trettio sekunder att jag kunde alla repliker utantill. Insåg då att jag antagligen sett den här filmen lite för många gånger. Jag minns när den gick upp på bio. Då bodde jag och Paula i Frankrike och Joanna hade kommit för att hälsa på under ett par veckor (från Lissabon där hon då bodde). En kväll gick Paula och Joanna på bio och kom hem sent helt rödgråtna. Jag förstod då att även jag borde gå och se den omtalade filmen. Dagen efter gick således jag, Paula och Joanna (de kunde inte motstå lockelsen att se Titanic igen) och såg filmen. Det värsta var att de två nu kunde varenda passage när det blev sorgligt och satt och tittade på mig varje gång vatten strömmade in i båten för att se när jag skulle börja gråta. Så fort jag snöt mig började de fnissa. Så satt vi i typ tre timmar – jag kämpandes mot gråten och de fnissandes och storgråtandes om vartannat. Efter den kvällen kommer jag aldrig att kunna se sen filmen utan att tänka på oss tre, 19 år gamla, just utflyttade från Sverige och våra föräldrar och hopplöst omogna.