Kvällens låt är en halvgammal favorit som jag aldrig blir trött på oavsett hur många gånger jag lyssnar på den – Let go med Frou Frou. Kom att tänka på den igen när den spelades i The Holiday som jag såg igår, annars brukade jag nog ge den åtminstone tre lyssningar om dagen i typ ett år. Ja, jag vet att jag är en musikalisk autist.
Jag tänkte innan att det kändes som att ingen ringer mig på min mobil längre. Sedan lade jag mig i soffan i trettio minuter eftersom nattens vaka gjorde sig påmind och jag behövde stänga ögonen ett litet tag. När jag sedan kollade min mobil såg jag att det var inte mindre än sex missade samtal. Döm om min förvåning när alla samtalen dessutom hade ringts av tjusiga unga män. Jag kände mig mäkta populär och har nu talat med alla killarna som febrilt (?) försökt få tag i mig idag; Niklas (tre missade samtal), Mats (två missade samtal) och Tobbe (ett missat samtal). Sedan har jag ätit en tjusig mangomoussebakelse, urgod fisk (ej i den ordningen), pratat med en uppgiven Mia som fick lämna Arlanda utan resväska och fått en för tidig födelsedagspresent i form av en klipptid imorgon klockan 15. Page eller stubb? Lugg eller tuppkam? Vi får se var det bär.
I Stockholm hör man ibland skånska. Det är inte riktig skånska, kan jag med bestämdhet upplysa er om. Den skånskan man hör i Stockholm eller på tv är alltid en ytterst vårdad sådan. En akademikerskånska, kan man säga, där man utesluter diftonger, skånska ord och uttryck och skorrar sådär lite lagom charmigt. Så talar även jag. Efter några få timmar på skånsk mark inser jag dock att äkta skånska låter som om personen som pratar håller på att kräkas. Det tar alltid några dagar att anpassa örat igen och inte bara tro att folk skämtar när de pratar sådär.
Har ätit en påse lyxig delikatessjapanmix och mår lite därefter. Kan inte sluta.
Helsingborg – here I come. Jag lyckades med bedriften att sova i ungefär sju minuter inatt. Det är upplysningsvis inte tillräckligt med sömn för en vuxen kvinna. Jag mår därefter. Nu måste jag packa ihop väskan och sedan bege mig iväg på lång resa till Bromma för att få tag i mitt flyg. Återkommer med rapporter från Skåne.
Nu blir det läggdags för min del för jag måste upp i tid imorgon för att hinna med ett plan till Skåneland. Spenderade kvällen med min kille, indisk mat, The Holiday och muffins. När jag kom hem från tusen ärenden vid halv sex-tiden låg det ett enormt påskägg på min huvudkudde som var fyllt med mitt favoritgodis och boken Jag älskade honom av Anna Gavalda – den som jag så gärna ville ha. Min kille gör mig för sjutton tårögd ibland.
Jag hatar försäkringsbolag. Den enda gången jag har inkasserat pengar från dem är när jag har blivit norpad på prylar i det tjuvaktiga Spanien. Nu trodde jag att jag av andra anledningar skulle få mig en hundralapp eller annan summa men inte det inte. Jag blir så sur så jag funderar på att iscensätta min egen kidnappning för att håva in lite cash men det känns både riskabelt och en aning psykiskt sjukt. Dessutom riskerar jag att hamna på löpet på kvällstidningarna av ofördelaktig anledning.
En kväll för längesedan på en bar hamnade jag och syrran i samspråk med två snubbar. Den ena snubben hade för säkert tjugo år sedan rest runt i Asien och en dag när de befann sig i typ Thailand insåg han att hela hans reskassa var spenderad. Då blev han desperat efter en påfyllning pengar och bad sin reskamrat att ta en kniv (som de såklart rengjorde i vodka) och skära honom i armen så att de sedan kunde gå till polisen för att rapportera det hela som ett rån. Kompisen tog kniven, efter en del övertalning, och skar upp snubben. Nu ville det sig så illa att såret blev djupare än planerat och infekterat vilket gjorde att han fick tillbringa tid på ett mycket u-landigt sjukhus. Försäkringsbolaget lyckades han dock lura och han fick pengar som räckte till att slutföra resan. Ärret hade han fortfarande kvar.
Nu kommer jag dock inte att be någon polare att snitta mig så jag får ut pengar från försäkringsbolag på det sättet. Då sitter jag hellre här helt intakt utan ett öre på kontot.
Jag som påstod att jag gillade när det hände saker runt mig är beredd på att ta tillbaka mina ord. Jag öppnade just fönstret för att få in lite vårsol och tittade ut på gatan för det var ett himla liv. Där utanför stod två brandbilar och två polisbilar och jag börjar förnöjt spekulera i vad som kan ha hänt. Då ser jag att alla brandmän och poliser går in i vår port. Jag som är löjligt rädd för eld (vågade inte ens tända tändstickor i ring på scouterna i tioårsåldern) fick självklart panik. Jag satte på mig ett par tofflor och hasade ner till bottenvåningen där det var fullt med uniformerade räddningsfolk och frågade vad som pågick med gäll pensionärsröst. Brandmännen ignorerade mig så jag sprang fram och haffade en kvinnlig konstapel. Hon sa att det hade varit ett brandlarm som tjutit i en lägenhet på första våningen och att ingenting hade hänt. Jag återvände till våning tre och tackade gud för att jag slapp hoppa ner i en sån där rund pressening som brandmän håller upp nedanför hus som brinner. Ingen mer action för min del tack.
Om ni inte har någon bra bok att läsa för tillfället så tycker jag att ni för en billig penning ska investera i Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda. Det är en liten novellsamling som är helt underbar. Jag brukar inte vara en sucker för just noveller (för jag läser så snabbt så då tar de slut alldeles för fort vilket leder till att jag ser det som en oekonomisk investering) men den här köpte jag av misstag för jag blandade ihop den med hennes debutroman Jag älskade honom. Det var ett bra misstag. Att läsa ett par välskrivna men ändå lättlästa och tänkvärda noveller innan man somnar är perfekt. Något att ge bort i påskpresent om inte annat.
Ibland känns det som att livet pågår någonstans där ute och jag bara sitter här och tittar på med hjäp av trivial tv och fjantigt internet. Jag vill vara där det händer saker. Jag tycker att det är kul att sitta på en uteservering och se Jonas Gardell cykla förbi med två barn olagligt upphängda på sin cykel. Eller att hamna just på rätt plats vid rätt tidpunkt då ett ungdomsgäng blir haffade av polisen för att de snattat grytbitar på Ica. Då känner jag att jag lever en smula. Jag uppskattar också att kika genom fönstret när någon blir lappad och dyker upp i samma ögonblick som parkeringsvakten står och sätter fast böteslappen på vindrutan.
Jag gillar också människor – eller gilla är ett ganska starkt ord när det gäller gemene man – men det är kul att iaktta folk. Många försöker passa in i den mall som de medvetet eller omedvetet fördrar. Ofta försöker man att passa in genom att göra ner motsatsen. Gillar man cigarrer och Laroy så skrattar man åt miljökämpen och svartfärgathårtypen och vice versa. Jag är alltför otålig för att orka placera mig i ett endaste fack. Jag kan kanske uppfattas som yvig och personlighetssplittrad av många men i själva verket vill jag bara uppleva det bästa av två (eller helst fler) världar. Klackskor och Manu Chao, champagne och palestinasjal, båtutflykter och eldorados skinka. Motsatspar – dikotomier – det är det som ger det andra mening. Jag kan inte leva med bara en sida. Det känns platt, trångsynt och fördomsfullt. Andra skulle säkert påstå att det är dubbelt och oäkta att leva som jag lever. Men det är lugnt. Det är just det som är intressant med människor. Hur olika vi uppför oss trots att vi egentligen är likadana. Vi vill egentligen ha samma saker men använder helt olika sätt för att nå dit. Det är kanske därför vi inte förstår varandra. För att vi inte förstår varandras val
Det är så intressant med människor och jag skulle egentligen kunna spendera timmar med att skriva tusen analyser om olika persontyper jag mött. Det ska jag dock bespara er. Jag tänkte läsa socialantropologi en gång för några år sedan. När jag fick litteraturlistan ändrade jag mig och började istället läsa internationella relationer. Böckerna i socialantropologin var av typen Different underwears in an unknown Botswana tribe och liknande. Det kändes för nischat för mig. Nu kan jag istället tusen terorier till varför krig uppstår och att den ekonomiska globaliseringen var större innan första världskriget jämfört med idag. Dock är det människan i teorierna som är det intressanta. Waltz teorier om kärnvapen känns inte lika berörande som barnsoldater i Afrika och ekonomisk globalisering blir inte intressant om man inte tittar på sydamerikaner som arbetar för svältlöner på bananfälten.
Människor är ett mycket irriterande släkte, men ack så intressanta.
Kvällens avsnitt av Jamie Oliver satte mitt matlagningssinne i gungning. Vad menade han när han lagade sin engelska löksoppa? Han menade på att det absolut inte hade något att göra med den franska löksoppan. Jag menar, den franska löksoppan tillagas på exakt samma sätt – förutom att fransmännen oftast byter ut salvian mot timjan och häller på ett glas vitt vin i soppan. Jag är övertygad att det inte finns någon härlig pittoresk historia bakom den ”engelska löksoppan”. Den franska däremot, avnjöts i dekadensen Paris för många år sedan runt kvarteren Les Halles. Det var den gamla tidens svar på vår nattmatshamburgare. De dekadenta parisarna tog en löksoppa på väg hem från absinthstinna klubbar och den serverades med en baguettebit med riven ost som gratinerats i portionsskålar. Den pittoreska historien förtäljer dock inte om de mådde kasst i magen när söndagens första solstrålar reflekterades i Eiffeltornet.